Båtpolitik

Svenskt båtliv berör minst 2,5 miljoner svenskar. Det är bevisligen en mycket positiv företeelse och ändå – svenska myndigheter lägger pannorna i djupa veck i sitt arbete med att försvåra, ja till och med kriminalisera utövandet av denna folkrörelse. Hittar dessa maktutövare inte några verkliga skäl för sina åtgärder uppfinner de helt enkelt sådana.

Dessutom, vad skulle svenska folket säga om det plötsligt dök upp tungt beväpnade parkeringsvakter i supersnabba bilar på vägarna för att vid sidan om den reguljära polismakten jaga syndare?

Parkeringsvakter som inte ens kan mäta farter på regelrätt sätt.

Varför fick inte Sjöfartsverket behålla sitt ansvar för båtlivet? Varför stjälpa över det på en institution som måste uppfinna nya avgifter hela tiden för att kunna ge personalen löner och dessutom fylla statskassan med minst sagt märkliga pålagor från båtlivsutövarna?

Var finns de positiva åtgärderna? Var finns till exempel vettiga regler för anläggandet av nya hamnar för fritidsbåtar?

OK, det finns en positiv åtgärd: ”LOVA-bidraget”.
Men som vanligt är denna positiva grej omgärdad av en massiv byråkrati som gör att många små båtklubbar missar.

Förresten, varför måste en gästande båt betala dubbelt så hög moms jämfört med en gästande bilturist?

Varför slirar myndigheter av olika slag undan sitt ansvar då det gäller att ta med båtlivets organisationer i statliga utredningar? Trots att man från början stolt förklarat att just denna utredning skall minsann ske i samarbete med båtfolket…

Men den kanske allra största hjälpen myndigheterna kan ge det svenska båtlivet är att sluta med ofoget att i alla möjliga situationer skuldbelägga dess utövare.

Idioter och busar på sjön finns förvisso även på sjön. Men de är väldigt få jämfört med samhället i övrigt.

Kanske något att ha i minnet…
Med detta sagt, här några förslag till åtgärder som – åtminstone hos mig – inte har någon negativ klang:

– Gör Sjöfartsverket åter ansvarigt för båtlivsfrågor
– Gör momsen lika för även för båtturister
– Öka LOVA-bidraget och lätta på byråkratin
– Ge Sjöpolisen de resurser den behöver för sitt jobb
– Lätta på byråkratin kring hamnanläggningar för fritidsbåtar
– Glöm inte båtlivsorganisationerna i statliga utredningar.

Listan kan förstås göras mycket längre…

Ibland häpnar jag, rättare, jag borde inte göra det men… Hur kan en kollega (?) få statliga medel för ”fritidbåtsändamål…” att bli potentiellt skadliga miljösubventioner? Det är så tokigt att både gråt och skratt fastnar i halsen.

Det är tidningen Neo – som jag aldrig tidigare hört talats om – och gratisblaskan Metro som framför detta märkliga påstående med jätterubriker i den senare publikationen.
OK, i vissa delar av reportaget finns sanningar som inte behöver bestridas, anslag för överfiskning, konstgödsel, exportbidrag för jordbruksbidrag med mera även om också dessa kan få kaffet att fastna i halsen på en del. Men fritidsbåtsändamål…
Man kan undra om vissa reportrar förlorat förmåga att läsa. Det anslag som heter fritidsbåtsändamål består till större delen av pengar till sjöräddning, en stor del enligt internationella åtagande och pengar för utprickning med mera.

Miljöförstörande?
Okunskapen är ibland förfärande. Att sedan en känd miljöpolitiker (Maria Wetterstrand) har jobbat tillsammans med reportern gör sannerligen inte saken bättre.
Häromdagen kom så Transportstyrelsen sedan länge efterlysta undersökning av fritidsbåtlivet.
Det blir fler och fler båtar, hela 881 000 stycken.
Ett märkligt faktum går att dra fram ur siffermassorna. Hela 86,8 procent av fritidsbåtflottan – det är fler än 800 000 – saknar fast toalett ombord.
Ställ detta faktum mot regeringens och Transportstyrelsens kommande förbud för toatömning från fritidsbåtarnas toatankar.
Tala om att slå ihjäl flugor med stekpannan…
Svenska Båtunionen har i åratal krävt flera fasta toaletter i de mer frekventerade naturhamnarna – oftast utan resultat…

Så en annan sak, en kampanj som sedan en tid pågått på västkusten om ”att göra mera affärer av båtlivet” börjar nu märkas på en del håll.
I Tanums kommun – en kommun med massor av båtplatser för fritidsbåtar – har kommunledningen beslutat höja avgifterna för de fasta platserna.
Med hur mycket undrar ni?
Jag kan berätta:
Över 100 procent!
Priset för en plats för en eka steg från 2 000 kr per år till över 4 000 kr per år.
Vad blir resultatet? Jo, många äldre, pensionärer till exempel, måste lämna från sig sina platser.
Höjningen är ett direkt resultat av år av eftersatt underhåll.
Färre båtar ger väl färre affärer?

Varför får inte de som har nautisk kompetens bland våra politiker i riksdagen ”ta befälet” i båtlivsfrågorna? En salt sjökapten, en garvad kappseglare, en långseglare eller en vanlig Svensson som tillbringar somrarna i båt?

Om så varit fallet kanske den båtpolitiska bilden av fosterlandet inte varit fullt så stollig som den nu verkar vara.

Titta bara vad man hittat på i departement och verk:
– Jämfört biltrafik med båtliv och infört promillelagar på grund av detta.
– Gett kustbevakningen rätt att stoppa alla för alkotester
– Infört minst sagt märkliga bestämmelser om kring vad som gäller för fyllekörning.
– Beslutat införa toatömningsförbud utan hänsyn till fakta, ekonomi och genomförbarhet
– Infört hastighetsbegränsningar där två statliga verk inte är överens om hur farten ska mätas
– Gett kontrollmyndigheten Transportstyrelsen kontrolluppgifter men inte resurser att göra några kontroller (gäller till exempel CE-märkning av nya fritidsbåtar).
– Struntat i att läsa och lära av vad tillgänglig statistik faktiskt slår fast om det svenska båtlivet…

Det finns ett talesätt som säger att om efterlevnaden av en lag inte kan kontrolleras ska den lagen inte stiftas.
Vet man inte det i regeringen?

Vad blir då resultatet av denna osannolika soppa?
Svaret blir förstås att vanliga människor hamnar plötsligt i situationer där de blir kriminaliserade för bagateller!

Ännu en fråga; Är inte svenskt rättsväsen tillräckligt överlastat redan nu?
Att lägga tid på pilsnermål och lagstridiga bajskorvar verkar platsa bättre i en dålig Janne Vängmanfilm än i en domstol.

Sedan jag skrivit detta slog det mig; Att skilja båtlivsfrågorna från Sjöfartsverket var nog den största björntjänst den svenska regeringen Gett det svenska båtlivet…

Slutligen; om vi fått det båtkörkort Svenska Båtunionen länge har kämpat för och som regeringen placerat i långbänk hade förmodligen mycket av stolligheterna kunnat undvikas.

Kunskap är bättre än pilsnerpromille och bajs.

Kommer ni ihåg den gamle Wallenbergs klassiska replik när en tilläggning håll på att gå åt pipan i Sandhamn: – Sikta på något billigt! Just så har troligen våra politiker tänkt när de drivit genom det kommande förbudet mot fritidsbåtarnas toatömning i havet.

Det är billigare för stat och kommun att skicka det moraliska ansvaret för fosfor- och kvävenedskräpningen av främst Östersjön på oss båtägare. Den enskilde individen står sig slätt mot den statliga övermakten.
Dessutom ger det som bekant massor av publicitet.
Någon annan förklaring kan jag inte hitta till hemlighetsmakeriet runt de kommunala reningsverkens enorma utsläpp så fort det regnar en skvätt – se artikel här intill.
Det är som en läsare sa i telefonen till mig:
– Först måste jag tömma skiten i en kommunal behållare, sedan töms denna i reningsverket som i sin tur – när det regnar – tömmer tillbaka min skit i havet…
Snacka om att sila myggorna…

Att bygga om ledningsnät och reningsverk kostar skjortan. Billigare att rikta indignationen mot båtägarna och deras utsläpp – att dessa utsläpp utgör bara en tusendel av det totala svenska fosforutsläppet är däremot inte något att skrika högt om…
Det gäller ju att svälja kamelerna…

Snacket om att vi bajsar i badviken är både förnedrande och ärekränkande. Undersökningar – som görs kontinuerligt – visar att badvattnet vid våra badplatser till 99 procent håller en mycket hög kvalitet.
Transportstyrelsens påstående om att vi inte följt bestämmelser om utsläpp under flera år är också ena lögnen.
När argumenten tryter klämmer dessa myndighetspersoner tydligen till med vad som helst för att framstå som miljöns räddare.

På tal om något helt annat, tror våra kära grannar i väst att de kan fara fram hur som helst med sina ”ginpalats”? Den marina E-sexan stryker tätt intill bebyggelsen vid Gullholmen i Bohuslän och där är farten nedsatt till fem knop.
Antingen kan dessa norrmän – för det är dem det gäller – inte läsa eller också tror dom att fem knop bara gäller svenska båtar.
Bryggor, förtöjningar och båtar skadas oupphörligen av dessa tokstollars framfart. Kan de inte följa reglerna bör dom stanna hemma!
Säger jag som har hälften av min släkt på mammas sida i Norge…

Det skall villigt erkännas, den svenska kustbevakningen har, som organisation, fått sina slängar i den här spalten då och då. Men nu verkar det banne mig som det är närmast synd om samma organisation Uppenbarligen sitter KBV längst ut på den statliga stickan och måste ta hand om allt vad regering och riksdag hittar på.

Det finns dock ljuspunkter, läs om John Harrysson, sjöman och kustbevakare med perspektiv.

Värre är det förstås med miljöministern. Denne vill införa absolut tömningsförbud för toaavfall från fritidsbåtar – skäl: fosfor och kväve övergöder Östersjön. Böter och fängelse väntar syndaren.

Samtidigt tycker han att det räcker att snällt be den värste förorenaren – det svenska jordbruket – på frivillig väg minska tiotusenfalt värre utsläpp.

Luktar det politisk opportunism?

Förresten, sällan har en så kuslig verklighetsbeskrivning av svenskt båtliv och dess föroreningar getts som i de skäl samme minister anför för sitt toaförbud. Jag fick faktiskt gåshud – badar ju i vikar och till och med gästhamnar sommartid.

Men så kom jag på det, ministern har förstås en alldeles egen vik, långt borta från verkligheten där även Transportstyrelsen förmodligen badar.

Skönt.

För oss andra är det inga problem. Ingen skiter i viken och kissar gör vi ju bakom busken på ön.

Så har vi gjort länge vad än svartmålarna säger.

Så jag fortsätter med morrondoppet direkt från badbryggan – även i Hunnebostrands fina hamn.

Sällan smakar fikat så ljuvligt…

Glad båtsommar, förresten.

Jaha, så har det hänt igen. Makthavarna struntar i det svenska båtlivet och dess organisationer. Först ”glömdes” vi bort i den famösa toautredningen (kanske lika bra förresten) och fick med andan i halsen på en eftermiddag göra jobb som andra haft månader på sig för… Sedan glömdes vi bort igen – nu i den stora mervärdesskatteutredningen. Bönder och pensionärers organisationer fick vara med hela vägen, secondhandföreningar likaså men inte de stora båtorganisationerna. Måste vi ta till hårdhandskarna och marschera i samlad trupp till regeringskansliet med knallskott och sirener för att få en ändring till stånd?

Momsen, detta snåriga och svårbegripliga begrepp blir sannerligen inte mera förståeligt i den nya svenska utredningen.
Hela grejen inbjuder till ”skatteplanering” – läs fiffel.
Om man var konspiratorisk skulle man säga att reglerna krånglats till enbart för att ge skattejurister och domstolar jobb i decennier framöver.
Men vi är inte konspiratoriska.
Däremot mäktigt förbannade för den nonchalans vi utsätts för.
Vi – det är Svenska Båtunionens mer än 900 båtklubbar med sammanlagt 160 000 medlemmar.

Om vi alla skjuter knallskott och blåser i sirenerna borde makthavarna åtminstone få en stunds huvudvärk, att de dessutom vaknar upp och noterar att en av landets största folkrörelser finns kanske är för mycket att begära.
Här intill finns två av de många kommentarer som nått redaktionen med anledning av min – och Svenska Båtunionens – inställning till det föreslagna toatömningsförbudet och införande av 0,2-promillegräns på sjön.
Den ena insändaren har förvisso fattat vad som skrivits medan den andre läst in sina egna åsikter i mina texter.
Låt oss slå fast en sak, en gång för alla, vi skall inte vara berusade på sjön och vi skall inte bajsa i badviken.
Vad som däremot är tokigt är myndigheters jämförelser och – ibland – flummiga tyckande.
Med minimal läsförmåga torde detta ha varit uppenbart…

Den nuvarande regeringen vill spendera flera hundra miljoner skattekronor på att förbjuda toatömning i havet. Det är sannerligen att ”slå ihjäl flugor med stekpannan”. Troligen kommer det inte att bli någon märkbar effekt alls i havets miljö, även om förbudet följs till hundra procent. Snacket att badvikarna skulle fyllas av toautsläpp är lika idiotiskt som kränkande mot båtfolket.

Nej, låt oss titta på vad som varje år händer i Bohusläns skärgårdar.
Ton efter ton, flera hundra ton, av skräp, plast, trasiga nät, oljedunkar, tombackar och ännu farligare grejer flyter från havet in och lägger sig i just badvikar och naturhamnar.
Städpatruller, många gånger från närbelägna båtklubbar, har släpat samman skiten under några vårmånader varje år.
Vad tror ni händer? Jo, nu dyker det upp någon ”taliban” och påstår att detta skräp kommer från fritidsbåtarna!
Dessbättre gick det snabbt att få tyst på den tokstollen.

Vad värre är, denna regering som säger sig värna om havets och skärgårdarnas miljö har helt sonika dragit in det ”städbidrag” som tidigare utbetalats till kustkommunerna. Det går inte att använda LOVA- pengar heller.
Men för det mycket fiktiva hot som fritidsbåtarnas toabekymmer utgör finns det tydligen hur mycket pengar som helst.
Transportstyrelsen – en mycket märklig organisation – som den senaste tiden gång på gång har gapat över för stora stycken, vidhåller att båtfolket går in i badviken med skiten.
Den stora och märkliga utredning man presenterat för regeringen blev det förstås bakläxa på.
Näringsdepartementet begärde förklaringar på sex punkter som förbryllat en rad remissinstanser.
Svaret blev – förstås – det som är skrivet är skrivet. Här ändras ingenting… Problematiken med 700 000 fritidsbåtar som helt saknar toalett avfärdas i en enda mening:

Gå iland när nöden kräver.
För oss som lagt ned stora pengar för att följa lagar och förordningar gäller det att ha rejält påfyllt i skeppskassan. Det är väl ingen som tror att tömningen blir gratis?
Det nämns redan summor på 200 till 300 kr per gång.
För att inte tala om köerna vid dessa tömningsstationer i de stora gästhamnarna.

Lasse Bengtsson, nätkrönika, 2009-12-03

Det är egentligen skrattretande – om det inte varit så beklämmande – att följa den nuvarande regeringens hattande då det gäller nya påbud mot det svenska båtlivet.
Först, ingen skall vara onykter på sjön. Det gäller alla båtfarare, även gubbar i ekor och ungdomar i kanot.
När detta är sagt kan man med fog ställa frågan:
Vad sysslar dom med, dessa män och kvinnor som fått makt att styra och ställa?
Det går inte att jämställa båtar med bilar, ett faktum som det verkar var helt omöjligt för de styrande att ta till sig.
Båtar är i stort sett allt som flyter – lite grovt tillyxat.
Så är det inte på landsvägen.
Jag vet att det nu framlagda förslaget åstadkommit mycket funderande i regeringskansliet. Resultatet blev en kompromiss – en dålig sådan.
Kompromisser fungerar så i de flesta fall – varken bra eller dåligt.
Så kan det kanske bli; Kustbevakningen – som gärna vill ha 0,2 promillegränsen – får nu jobbet att jaga pilsnerberusade båtförare i tiometersbåtar med farter över 15 knop.
Jag hoppas att dom har både måttband, alkotester och loggar rätt kalibrerade.
Är båten 9,99 m lång och gör 14,9 knop blir det problem med sållningsprovet…
Därpå måste samma KBV:are testköra alla minde båtar för att kolla farten.
Är det längd överallt eller längd i vattenlinjen som gäller?
Smarta båtförsäljare kommer förstås att strypa motorn och tar bort en centimeter här och där.
Samma KBV:are skall också – om toaförbudet blir verklighet – försöka kolla om båtägaren verkligen tömt hålltanken i land…
Det blir en märklig sommar – tro mig.
Jag har ett förslag; låt regeringen ta förarbevis.
Det hjälper troligen inte men då kan dom inte längre skylla på okunskap.

Lasse Bengtsson, nätkrönika 1 december 2009

Få mindre än 200 svar i en enkät hos allmänheten, lyssna på en liten förening – 80 medlemmar – slå dövörat till rösterna från mer än 200 000 båtägare och smäll sedan samman en 132-sidig rapport med slutsatsen:
Inför totalförbud för toatömning till sjöss.

Så skulle en elak jäkel kunna sammanfatta Transportstyrelsens förslag till regeringen om toaförbudet.
Men det hade förstås varit både sant och och felaktigt. Transportstyrelsen frågade förstås en lång rad andra myndigheter, kommuner, organisationer och övriga med åsikter i frågan.
Det är inte någon överdrift och påstå att ilskan sjuder inom det organiserade båtlivet idag. Plötsligt har åratal, ja decennier, av miljöarbete inom båtlivet bara skyfflats åt sidan.
De förnuftiga och sakliga synpunkter som Sjösportens Samarbetsdelelegation sent om sido fick föra fram har nämnda Transportstyrelse mer eller mindre struntat i.
Man måste komma ihåg en sak;
Båtlivet vill inte tömma skiten i havet. Det är ett absolut faktum
Det får bara ske om inga andra möjligheter finns tillhanda.
Nu anklagar nämnda Transportstyrelse båtlivets utövare för att inte ha skött sig och det är därför man måste införa stränga åtgärder.

Ursäkta språkbruket, men det är bara skitprat!
Det har funnits rekommendationer om införande av sugtömningsstationer sedan flera år tillbaka.
Endast ett fåtal har blivit verklighet.
Fler toahus i skärgårdarna – det har det inte blivit.
Det har uppmanats om informationskampanjer om att utnyttja dessa – obefintliga – stationer.
Men inga kampanjer har ägt rum. Inte heller har myndigheterna medverkat.
Att som den tydligt dåligt informerade myndigheten lägga skulden på den enskilde är alltför magstarkt.
Hade Transportstyrelsen lyft telefonluren till någon av de stora båtorganisationerna kunde denna myndighet förmodligen ha sparat miljoner av skattebetalarna pengar – hos båtlivets egna fanns all den information som behövdes för en mera verklighetstrogen utredning.
Men så blev det inte…
Man lyssnade på den lilla föreningens 80 medlemmar – som egentligen bara talar i egen sak.

Lasse Bengtssons krönika 0906 Maila gärna dina åsikter om båtpolitik

Titta närmare på artiklarna på det här uppslaget.
https://www.batliv.se/blogg.asp?id=13

I 17 punkter slår Svenska Båtunionen fast vad denna stora organisation – efter en rad rådslag runt landet – har kommit fram till i olika för båtlivet aktuella frågor.
Själv köper jag hela rasket. Förnuftiga, balanserade ställningstagande för förnuftiga och kloka båtmänniskor.
Vi är alltså över 150 000 båtägare som via vår egen organisation står bakom ställningstagandet. Det är imponerande.
Inga förbud, inget onödigt kriminaliserande av båtfolket. Inget behov av dyrbar (omöjlig?) övervakning.
Titta sedan på den kostnadsberäkning som Anders Wissler, välkänd tjänsteman vid Sjöfartsverket och senast Transportstyrelsen, har utfört.
Låt vara att det är antaganden han gör, men det gör ju alla. Det är hisnande summor längst ned på den notan. För alla inblandade.
I Finland har man sedan några år förbud för toautsläpp från fritidsbåtar. Vi har försökt få veta hur utfallet blivit. Inga svar hittills.
Jag kan inte komma från den elaka misstanken att hela utspelet om totalförbud i svenska vatten av toaavfall från fritidsbåtar med fast toalett egentligen är ”ett spel för galleriet”, något som gör sig bra vid den stora miljökonferensen i Köpenhamn.
I så fall är det oförnuftigt.
Till slut, hur tänker myndigheterna – läs regeringen – hantera de nära 800 000 fritidsbåtar som saknar fast toalett ombord? Även besättningarna i dessa torde ha behov, så att säga. Den 1 december skall Transportstyrelsen lägga fram resultatet av det regeringsuppdrag man fått angående ett förbud. Låt oss hoppas att förnuftet får råda i det dokumentet.

Till slut; kan vi inte enas om att det heter hålltank, inte septitank, i båtar?

I drygt 20 år har Svenska Båtunionen arbetat med och drivit på båtlivets miljöfrågor. Unionen med sin breda bas – 150 000 medlemmar i sammanlagt 900 båtklubbar – har genom sin miljökommitté utbildat och entusiasmerat båtklubbarna och deras medlemmar i de för båtlivet så viktiga frågorna.

Ett tydligt exempel på detta är arbetet med att ta fram ett ställningstagande i den så omdebatterade toautsläppsfrågan. Resultatet av detta arbete blev ett klart nej till ett allmänt förbud. Däremot bör det finnas fler toaletter i land i de vikar och naturhamnar som fritidsbåtarna besöker. Ställningstagandet har nu sänts till Transportstyrelsen.

Problemen har dryftats i en rad förbundsmöten landet runt där både SBU:s styrelse och miljökommitténs företrädare diskuterat med de olika båtförbunden. Dessvärre har SBU inte aktivt tillfrågats av Transportstyrelsen – som fått regeringens uppdrag att utreda förutsättningarna för ett förbud – förrän mycket sent i höst. Då för att kvalitetsgranska ett digert utredningsunderlag som utomstående konsulter tagit fram.

Dessbättre är frågan inte ny för SBU. Två gånger tidigare har utsläppen från fritidsbåtar utretts, då av Sjöfartsverket. De gångerna fick SBU vara med. Vid båda tillfällena fann Sjöfartsverket att det inte var samhällsekonomiskt försvarbart att genomföra ett sådant förbud – utsläppen var helt enkelt för små. Den senaste utredningen ägde rum för tre år sedan och erfarenheterna från det arbetet har hjälpt till.

Nio punkter om miljön

SBU:s ställning i den här frågan kan sammanfattas i nio punkter:
• Fler toaletter i land ger snabbast och mest kostnadseffektivt resultat och ska ingå i den samhällsfinansierade infrastrukturen på land.
• Detta är särskilt viktigt för den stora majoriteten fritidsbåtar som inte har toalett ombord och som är en del av det rörliga friluftslivet.
• Båt med vattentoalett ombord ska ha hålltank, helst tömningsbar över däck.
• Onödig tömning av hålltank i havet ska undvikas, ingen tömning i inlandsvatten.
• Tömning av hålltank till nöds, och då minst 500 m från land, till havs och under gång.
• Lokala väl motiverade, avgränsade förbud kan godtas, till exempel i naturhamnar och strandnära lägen.
• Fler och väl tillgängliga tömningsstationer som en del av samhällsfinansierad infrastruktur.
• Tidigt samråd med båtorganisationer före myndighetsbeslut i båtmiljöfrågor.
• Myndighetsbeslut ska vara underbyggda av kvalitetssäkrade utredningar i samverkan med båtorganisationerna.

Ståndpunkterna är fastlagda av Svenska Båtunionens styrelse.

Övriga miljöfrågor

SBU:s styrelse har också lagt fast fler ställningstagande i övriga miljöfrågor som rör båtlivet.

Dessa är:
• Ren båtbotten utan negativ påverkan av miljön.
• Tekniskt okomplicerade spolplattor med anpassad rening.
• Nya, miljöanpassade, bottenfärger är på gång, vänta med stora investeringar, överklaga orimliga ålägganden.
• Ta hand om gamla bottenfärger som successivt tvättas fram, dolt miljöhot.
• Dyra och svårskötta bottentvättar passar kanske i en stor marina – inte i små båtklubbshamnar, skilda villkor med hänsyn till kuststräcka.
• Alkylatbensin med hög tillgänglighet.
• Använd diesel eller syntetdiesel utan inblandning av vegetabiliska oljor.
• Förebyggande egenkontroll av klubbanläggningar inom miljö och säkerhet.

Sandra Johansson skriver till Lasse Bengtsson.

Lasse Bengtsson skriver i Båtliv 5 att magisteruppsatsen ”Båtavloppet och miljön” är baserad på lösa antaganden.

Det verkar vara svårt att inse att det inte går att få fram några exakta värden för hur mycket toalettavfall som fritidsbåtarna ger upphov till. Utsläpp av kväve, fosfor och bakterier är ett verkligt problem, oavsett var de kommer ifrån. Min rapport inriktar sig endast på fritidsbåtars toalettavfall och de åtgärder som skulle kunna få fler fritidsbåtar att lämna sitt toalettavfall i land. Åtgärder som föreslås i fritidsbåtshamnarna är fler toaletter, sugtömningsstationer och utslagsvaskar.

För att inte riskera att få överdrivna värden räknade jag endast med de fri- tidsbåtar som tillbringar nätter i naturhamn. Gästhamnsnätter gick bort, eftersom jag antog att toaletterna iland då används. Likaså räknades det toalettavfall som Västkuststiftelsens utedass samlar in bort från utsläppsmängden. Mina beräkningar är blygsamma.

Jämfört med siffrorna för samma utsläpp framtagna av forskare vid Kristinebergs Marina Forskningsstation är mina värden hälften så stora. I min rapport utgår jag från siffror jag fått från Västsvenska turistrådet.

Fritidsbåtars utsläpp av obehandlat toalettavfall till sjöss sker koncentrerat i juni till augusti då nästan all produktion av tång och planktonalger sker och många badar i havet.

Min studie säger inte att fritidsbåtsägare konsekvent tömmer i grunda havsvikar, den säger att då det sker blir de negativa effekterna av utsläppen som störst. Det är vid de grundare havsvikarna vattenomsättningen är som lägst och överskottet på näringsämnen som störst.

Den hygieniska problematiken ligger i att toalettavfallet innehåller en stor mängd bakterier och virus som kan göra badande sjuka och ostronoch musselodlingar förorenade.

Eftersom musslor och ostron filtrerar vatten för att få i sig föda blir odlarna lidande av fritidsbåtarnas utsläpp. Vid filtreringen ansamlar de virus och bakterier som kan göra dem oätliga. Den estetiska problematiken uppstår då latrintankar från portabla toaletter eller båtar med direktutsläpp tömmer ut toalettavfall. Alla fritidsbåtar har inte kvarnar som maler sönder toalettavfallet!

Lasse Bengtsson blandar konsekvent (avsiktligt?) ihop journalisters formuleringar med rapportens och hävdar att ”flytande bajskorvar” är något jag skriver om. Oavsett konsekvenserna av det utsläppta toalettavfallet, kvarstår att toalettavfallet sprids i det varmare och övre ytskiktet där primärproduktionen (algernas tillväxt) sker.

// sandra Johansson

Lasse svarar:

Det är uppenbart att uppsatsskrivande Sandra Johansson inte vet särskilt mycket om båtfolkets vanor och uppträdande. Till hennes heder ska dock läggas att hon pekar på detta:
”Alla undersökningens beräkningar bygger på antaganden, medelvärden och generella siffror eftersom uppgifterna fick tas fram från muntliga källor. Några exakta värden finns inte att tillgå.”

Just så är det. Ingen kan med säker- het säga att båtfolket under sommartid släpper ut sitt svartvatten från båtens hålltank i badviken. Jag säger inte att det aldrig har hänt, men den båtägare som avslöjas med en sådan manöver får bada i sin egen träck! Domen mot dessa miljösvin är oftast hård och omedelbar. Det är faktiskt en hederssak för båtfolk att göra sig av med innehållet i hålltanken på ett snyggt sätt.

Det innebär att det är absolut förbjudet att öppna kranen i grunda vikar, badvikar, hamnar och naturhamnar.

Vad blir det då av Sandra Johanssons uppsats?

De som lämnat henne de ”muntliga uppgifterna” borde skämmas. Det gäller alla, ta till exempel Anders Svedberg, Västsvenska Turistbyrån – affärsutvecklare för turism i Västsverige. Han visste inte detta när Sandra kontaktade honom och höftade till det han trodde var rätt.

Om han hade rätt vet vi fortfarande inte. Men resultatet blev att Sandra Johanssons beräkningar så att säga blev flytande.

Slutligen, kan inte någon ge Sandra Johansson en lektion i hur en vattentoalett i en fritidsbåt fungerar? Pumpen mal sönder fekalierna. Så är det i alla båttoaletter.

Båtfolket i Bohuslän är inte de miljösvin som Sandra Johanssons uppsats ger sken av!

//Lasse Bengtsson

Lasse Bengtssons krönika 0905 Maila gärna dina åsikter om båtpolitik.

Vad är det som får normalt laglydiga och hänsynsfulla män – det är nästa uteslutande män – att bära sig åt som idioter så fort de hamnar högst upp på den så kallade flybridgen i den alltför stora motorbåten?
Varför kör många av dem utan nationsflagg eller namn på båten?
OK, det senare var förstås en dum fråga – de vill inte få på skallen när de väl trängt sig in i någon alltför trång gästhamn…
I sommar har vi med redaktionsbåten mött alltför många av dessa dumskallar som totalt struntar i sjömanskap och hur man uppträder i båt. Full fart i trånga passager, snäva omkörningar (dom kanske tror att dom är ute med Mercan).
Var finns KBV (Kustbevakningen) i dessa hårt belastade sund? Det är väl deras jobb när nu de som verkligen kan jobbet blivit av med både båtar och budget – Sjöpolisen.
Så till något annat som rört om ordentligt i bryggsnacket i sommar. Jag menar förstås ”larmrapporterna” om hur vi bajsar i fina badvikar, hur dessa fekalier flyter omkring bland badande små barn med flera.
Det är nog tur för dem som ligger bakom detta ordbajseri att de inte funnits med vid bryggsnacket – risken är nog stor att de då skulle få smaka på sin egen medicin rent praktiskt så att säga…
Många frågar sig hur det kan komma sig att denna skitsak dyker upp just nu. Svaret kanske finns i det faktum att Sverige i ett halvår har ordförandeskapet inom EU och då gäller det att ha hög svansföring med alla medel.
Att båtarnas utsläpp bara motsvarar någon hundradel av en procent av det totala utsläppet till havet bortser man från. Alla sommarvikarier på dagstidningarnas redaktioner slukar helhjärtat och okritiskt sånt här. Bajs i barnens badvik – vilken grej!

Slutligen, varför infördes inte obligatoriskt förarbevis i Norge? Det var ju på gång. Att det behövs visar våra norska bröders framfart i den bohuslänska skärgården…

Under försommaren åstadkom en forskarapport om fritidsbåtarnas avloppsutsläpp till havet i Bohusläns skärgård stort rabalder i dagspress och annan massmedia. Höga röster krävde hårda tag mot detta påstådda svineri i badvikar och andra naturhamnar i våra skärgårdar.

Men rapporten – den heter ”Båtavloppet och miljön, undersökning av fritidsbåtars toalettutsläpp i Bohusländska skärgården med förslag till åtgärder” – är sannerligen inte något exakt aktstycke, grundat på strikta och bekräftade undersökningar.

Den student vid Göteborgs Universitet som sammanställt rapporten, Sandra Johansson, skriver själv så här i rapporten:
”Alla undersökningens beräkningar bygger på antaganden, medelvärden och generella siffror eftersom uppgifterna fick tas fram från muntliga källor. Några exakta värden finns inte att tillgå.”

Forskaren har också svårigheter med att klarlägga vad som egentligen är följden av de påstådda utsläppen av urin och fekalier. Dessa, enligt hennes egen utredning, baserade på antaganden, utgör 2 ton fosfor och 17 ton kväve per år. Noteras bör att en annan forskare, Odd Lindahl, vid Kristinebergs Marina Forskningsstation, faktiskt kom till den dubbla mängden av kväve och fosfor förra året. Men han konstaterar att mängden, sett ur gödningssynpunkt, är försumbar.

Algblomning

– Det obehandlade toalettavfallet kan dock i första hand ses som ett sanitärt problem.

Men större delen av rapporten handlar faktiskt om att fosfor och kväve från fritidsbåtarna skulle utgöra en extra belastning på havet i form av gödning som gynnar bland annat tillkomsten av algblomning.

Medan rapporten allvarligt påtalar riskerna med toautsläpp i grunda (bad)vikar och den inre, grunda delen av Bohusläns skärgård konstaterar utredaren samtidigt att inte någon av Bohusläns många kommunala badplatser drabbats av bakterieangrepp som hindrat badning i havet.

Höftade uppgifter

Det som styr rapporten är de uppgifter som Anders Svedberg, Västsvenska Turistrådet, muntligen har lämnat till forskaren om antalet gästnätter som fritidsbåtarna producerat under 2008. Enligt dessa uppgifter hade båtlivet då producerat 2,25 miljoner gästnätter, 750 000 i gästhamnar och 1,5 miljoner i naturhamnar. Han hade, då förfrågan kom, inte statistik för 2008 om antalet personnätter tillgängligt. Svedberg bekräftar för Båtliv att uppgifterna inte är exakta, de är uppskattade och höjda uppåt.

Det är nu forskaren tar fram räkneapparaten. Enligt beräkningar åstadkommer varje person ombord 1,5 kg fekalier per dygn. Om man tar bort gästhamnsbesöken – där går båtfolket iland när de behöver – så släpper fritidsbåtarna i naturhamnarna ut sitt avfall i havet. En hålltank för svartvatten beräknas klara 40 liter och måste då tömmas var tredje dag om det är tre personer ombord.

Aldrig i badviken

Enligt de enkäter som gjorts bland båtfolk tömmer dessa sin hålltank ca tre km från land. Men forskaren tar i stället ut svängarna och anser att det är de grunda vikarna där människor badar som är platsen för tömningen. Där är strömmarna svaga och utsläppen blir både miljö- och hälsofarliga.

Märkligt nog har inte någon upplyst denne forskare om att just tömning i vikarna långt inne i skärgården är något som båtfolk avskyr som pesten.

Dessutom, ett något pikant faktum, några så kallade bajskorvar kan inte flyta omkring efter ett utsläpp från en hålltank – fekalierna mals sönder tillsammans med toapapperet av själva toalettens pumpsystem…

Hundradels procent

Förbud mot tömning i havet och utbyggnad av toatömningsstationer i land är en av de åtgärder som Sandra Johansson kommer fram till.

En sådan station kan kosta allt från 25 000 kr upp till 200 000 kr. Till detta kommer ombyggnad av de äldre, övernattningsbara, båtarna som saknar tömningsmöjligheter över däck.

Vad forskaren inte gör är att ställa detta toatömningsproblem mot dem som jordbruk, reningsverk m m åstadkommer. Av det totala utsläppet till havet svarar båtarnas toatömning för mindre än några hundradelar av en procent då det gäller kväve och fosfor. Ett totalförbud för tömning skulle dessutom bara beröra 85 000 av landets nära två miljoner fritidsbåtar.

Beställare av den här rapporten är ett miljökonsultföretag – Melica – och utgivare av rapporten är Länsstyrelsen i Västra Götalands län, Vattenvårdsenheten. Denna länsstyrelse har, lämpligt nog, begärt anslag för åtgärder mot fritidsbåtarna toatömning i havet.

Rapporten finns att hämta som pdf på www.lansstyrelsen.se/vastragotaland under Publikationer/rapporter.

Lasse Bengtssons krönika 0904 Maila gärna dina åsikter om båtpolitik

Nu vet vi var någonstans de flesta incidenterna med fritidsbåtar inträffar – de hittas i ”Jönssons myrstackar”.
Om ni undrar vad detta är så ska jag berätta;
I sju år har Sjöräddningssällskapet (SSRS) tjatat på Sjöfartsverket att de i räddningsstatistiken ska lägga in var någonstans de flesta olyckorna till sjöss inträffar.
Från och med 2008 sker detta. Det blev två stora, täta klumpar av röda prickar i sjökortet. De låg förstås runt Stockholm och Göteborg med omgivande skärgårdar. Inte så mycket likt en myrstack, men det var vad någon tyckte och så blev det.

Jönsson då?

Han heter Anders i förnamn och jobbar inom Sjöräddningssällskapet och det var nog han som tjatade mest.
Myrstackarna visar bland annat att nästan alla olyckor inträffar nära kusten – inom GSM-telefonernas räckvidd.
Bra, sa Jönsson. Nu kan vi slopa de ålderdomliga – och farliga – nödraketerna. En torrt förvarad mobiltelefon är bättre!
Den som har sett hur en nödraket farit upp i jackärmen på en stackars panikslagen nödställd håller helhjärtat med.
Sjöpolisen vill ha hjälp av Sjöfartsverkets lotsar och båtmän. Dom ska tipsa Sjöpolisen som nästan inte har några egna, sjövärdiga, båtar kvar om bus på sjön.
Jaha, vad ska nu Kustbevakningen dra till med? Tänk om polisen får flera larm? Inte bra för den årliga anslagssökningen… Är det bara jag som tycker att detta luktar lite angiveri? Självklart har vi alla ett medborgerligt ansvar att hjälpa polis och andra av ordningens upprätthållare men… Ska lotsarna och deras båtmän bli extrapoliser?
Slutligen, tystnaden är total från regeringskansliet vad det gäller frågan om det obligatoriska förarbeviset för fritidsbåtar.
Där, på kansliet, har politiker och statstjänstemän fullt upp med toatömning och högtekniska spolplattor.

Ha en god båtsommar! Ta det lugnt och ta åtminstone med flytvästen.

Ett av de uppdrag som den nybildade Transsportstyrelsen fick från den svenska regeringen var: Bringa reda i olycksstatistiken för fritidsbåtar och lägg fram ett program för en nollvision.

Idag arbetar Sjösäkerhetsrådet tillsammans med nybildade Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) för att se över all olycksrapportering som har med fritidsbåtar att göra.

Målet är att redan i år kunna lägga fram en plan för hur denna samlade statistik, tillsammans med drygt 200 så kallade djupintervjuer av drabbade få fram erfarenheter som kan hjälpa till att förebygga olyckor till sjöss.

Inom Sjösäkerhetsrådet har det i flera år funnits önskemål om att Sjöfartsverket skulle göra haveriutredningar även där fritidsbåtar var inblandade i olyckor till sjöss. De hade också långt gående planer på så kallade incidentrapportering – båtägaren skulle självmant fylla i ett formulär med beskrivning om vad som hänt och sända detta till Sjösäkerhetsrådet.

Många samlar statistik

Det arbetet har gått trögt och intresset har varit minst sagt dåligt från båtägarnas sida.

Det finns en rad myndigheter som var och en för statistik över olyckor till sjöss, Sjöfartsverket, MSB (tidigare Räddningsverket), Sjöpolisen, Kustbevakningen, sjukvården och det helt fristående Sjöräddningssällskapet.

Det är emellertid inte helt enkelt att bara lägga samman dessa rapporter. Medan Sjöfartsverkets räddningscentral, MRCC, i sin statistik enbart talar om räddningsarbetet och inte om orsaken till olyckan, gör Sjöpolisen brottsutredningar – rapporter man inte gärna släpper ifrån sig. Samma sak gäller för Kustbevakningen och då det gäller den allmänna sjukvårdens uppgifter är dessa redan från början sekretessbelagda.

Sjöräddningssällskapets statistik är främst till för att effektivisera det egna räddningsarbetet.

Anonyma intervjuer

Civilingenjör Olle Bråfelt arbetar för Sjösäkerhetsrådets räkning med att ta fram enkla regler och metoder för att få fram de uppgifter som behövs.

– Det handlar om att filtrera informationen från de olika myndigheterna, säger han.

– Vi är inte intresserade av att ”sätta dit folk”, det är inte vårt uppdrag. Men vi måste få veta vad som lett fram till de krissituationer båtfolket råkat ut för. Med hjälp av datainsamling och djupintervjuer från inblandade – intervjuer som alltid är namnskyddade – bör det vara möjligt att bygga upp en erfarenhetsbas ur vilken det går att dra slutsatser för ett säkrare båtliv.

Tidningsklipp bäst

Det är flera problem som utredarna möter i sitt arbete, intressekollisioner där den ena myndigheten vill rädda liv och egendom och den andra beivra lagbrott och en tredje skydda skadade människors integritet.

– Märkligt nog är vår bästa informationskälla idag inte någon av dessa myndigheter, det är faktiskt tidningsuppgifter! Ur de klipp vi får från svensk dagspress finns ofta själva händelseförloppet beskrivet och det är ju detta vi vill ha tag i.

Även båtlivets olika organisationer ska vara med i utredningsarbetet, Svenska Båtunionens stora bas av säkerhetsbesiktningar, andra organisationers tekniska kommittéer med flera kommer att inbjudas för att medverka.

”Glöm batongen”

Svenska Sällskapet för Räddning av Sjöfarande (SSRS) ser mycket positivt på arbetet med at få fram en nollvision:

– Vi har länge arbetat mot detta mål, säger Anders Jönsson, chef för speciella projekt inom sällskapet. Men det gäller att hitta de rätta samarbetsformerna, att få polis och KBV att glömma ”batongen” och få Sjöfartsverkets personal att förstå att detta inte är någon kritik mot deras arbete.

Mats Rosander, Sjösäkerhetsrådet, är en av de huvudansvariga för det här arbetet.

– Nu måste vi komma till skott, regeringen har sagt ifrån och vårt jobb är att skapa regler för vad som ska tas med i denna informationsbas. Regeringen har dessutom gett oss kort tid på att komma till skott, redan i år ska jobbet vara färdigt.

Fotnot: I jobbet ingår att skapa definitioner för olika situationer vid en kris. En skadad är skadad först när vederbörande legat för vård under ett dygn på sjukhus – inte förr.

Lasse Bengtssons krönika 0903 Maila gärna dina åsikter om båtpolitik

Sjöfartsverkets statistik över antalet sjöräddningsinsatser är verkligen något att fundera över. Inte själva upplägget utan vad den avslöjar om oss båtmänniskor och vårt sätt att vistas och färdas på hav och sjöar.
Allt för många gånger finns okunskap, bristande sjövana och ren dumdristighet i bakgrunden.
Underlåtenheter som den svenska sjöräddningen måste städa upp i.
Det är tur att de, Sjöräddningen alltså, är så duktiga.
När jag studerade statistiken från förra året var det några saker som stack till i ögonen på mig:
Av 1 037 larm till Sjöräddningscentralen i Göteborg var det till slut 147 som klassades som rena nödsituationer – fall där människors liv var i uppenbar fara…
147 av 1037 – det är en dryg tiondel – hur kan det komma sig?
En del av svaret finns hos en enda person – hon eller han som sitter som räddningsledare i MRCC (Maritime Rescue Coordination Center) som sjöräddningscentralen heter.
Denna person har det totala ansvaret att avgöra hur allvarlig situationen därute på sjön egentligen är och sedan anpassa räddningsinsatserna.
Det är ett grannlaga och viktigt men anonymt jobb som fordrar sjömanskap, goda nerver och stor portion av mod.
Förra året omkom 38 människor i samband med fritidsbåtar. Om man så vill kan man också säga att av 147 fall där människor var nära döden räddades 109 liv.
Men sådant talar man inte om i sjöräddningskretsar… Det är bara omkomna som räknas.
En annan detalj ur statistiken; SSRS, Sjöräddningssällskapet, svarar för mera än hälften av alla insatser.
Frivilliga ställer upp, medel skänks från enskilda, företag och – inte minst – båtklubbar, gör detta möjligt.
När ska staten ge denna förnämliga organisation, alla de frivilliga och alla donatorer det beröm de förtjänar?!
Måste staten, det vill säga vi, vara så småaktiga?

Så här gör vi:
Tala om hur många liv som räddas varje år, inte bara de som omkommer och ge kredit till sjöräddarna och deras stödtrupper!
Om några månader är det dags igen. Låt oss ge sjöräddarna en lugn och skön sommar. Det är de värda…

Och glöm inte flytvästen i sommar!

Fotnot: Siffran 38 anger antalet omkomna inom sjöräddningens område. Till detta kommer omkomna i hamnar m m, vilket ger slutsumman 43.

Sjöfartsverkets statistik för 2008 är nu klar. Denna visa att 43 människor fick sätta livet till förra året i samband med fritidsbåtar.

Än en gång inträffade flertalet av dödsolyckorna i samband med fiske från mindre båtar, framför allt i insjöar. Fler än 20 personer kunde ha räddats till livet om de haft flytväst på sig. Av de 43 omkomna är tre kvinnor.

Sammanlagt fick MRCC – den svenska sjöräddningscentralen, placerad i Göteborg – ta hand om 1 037 larm och 964 sjöräddningsenheter fick sättas in i räddningsarbetet.

Statistiken visar – återigen – att flertalet av larm från fritidsbåtar handlar om grundstötning eller maskin- och propellerhaverier. Sammanlagt är det 262 sådana larm som har nått MRCC (Maritime Rescue Coordination Center).

Då det gäller själva undsättningsarbetet är det Svenska Sällskapet för Räddning av Skeppsbrutne (SSRS) som bär den tyngsta bördan. Sällskapet svarar för drygt hälften av alla insatserna.

Tungt ansvar

Sjöfartsverkets räddningsledare i MRCC har ett tungt ansvar och måste med kort varsel besluta i vilken kategori ett larm skall läggas. Det finns ett antal sådana kategorier; ovisshet, beredskap, nöd och något som förkortat heter NIL (”inte larm”). Kategoriseringen bestämmer hur den första insatsen skall göras och den kan sedan uppgraderas. Nöd är den klart allvarligaste. När ett fall hamnar där gäller det att rädda liv.

Sjöräddningen har då max 60 minuter på sig att lokalisera den nödställde och detta ska ske i 90 procent av fallen. Den svenska sjöräddningen uppnådde detta mål i 94 procent av alla nationella fall och i 91 procent av de internationella. I det senare fallet är insatstiden max 90 minuter.

År 2008 hanterade MRCC 638 beredskapsfall, 102 kategoriserades som ovisshet och 147 var rena nödfall. Övriga larm är så kallade NIL och larm om sjuktransporter.

Fler larm – färre omkomna

Vid en jämförelse med statistiken för år 2007 kan en del märkligheter noteras. Antalet sjöräddningslarm var då betydligt flera, hela 1 205 fall medan antalet omkomna var lägre än 2008; eller 35 personer.

Det stora antalet larm kan förklaras med att det under 2007 härskade hårda vindar i långa perioder under den sommaren. Många båtägare tröttnade på att ligga inblåsta och gav sig ut i blåsten. En del klarade inte detta utan tvingades begära hjälp.

Maria Boman, mycket erfaren räddningsledare på MRCC, säger så här om vindstyrkorna:

– Redan vid 5 m/sek bör båtägaren tänka sig för. Vid den vindstyrkan sätter seglaren segel och drar iväg – motorbåtsägaren kan få en gropig resa. Går vi upp i styrka är redan 9 m/sek olämpligt för de flesta båtägare. Sedan är det självklart så att båten, skepparens och besättningens erfarenhet, också har stor betydelse. Något som också kan upplevas som mycket obehagligt är det som kallas ”gammal sjö”, i en sådan situation kan sjösjukan drabba besättningen hårt.

Troligen berodde de färre dödsolyckorna på att många inte tog chansen – stannade kvar i hamnen…

Dålig simförmåga

Sammanlagt drunknade 107 människor förra året i vattenoch isolyckor, detta enligt den statistik som Svenska Livräddningssällskapet har tagit fram. Sällskapet har också genomfört en attitydundersökning för att kartlägga svenskarnas inställning till riskerna vid vatten och kunskapen i simning.

Resultatet är nedslående, många har inte testat sin simkunnighet på flera år. Detta medför att man lätt överskattar sin simförmåga och inte klarar en nödsituation. Sällskapets sammanställning för 2008 visar att 65 procent av de drunknade var över 50 år och fyra av tio var över 70 år.

Lasses Bengtssons krönika 0902 Maila gärna dina åsikter om båtpolitik

Nu ska miljoner skattekronor rulla i väg ut på böljan den blå… När det gäller ”kraftfulla åtgärder mot havets övergödning” tänker vår regering öppna plånboken ordentligt.

Det skulle förstås kunna vara något man tar av sig hatten och hurrar för.
Men.
Har ni hört uttrycket ”slå ihjäl flugor med stekpannan”?
Så vill jag karaktärisera en del av Miljödepartementets påfund.
Att införa stopp för toatömning från fritidsbåtar till sjöss låter ju vid första tanken som en briljant idé – nu blir ju badvattnet så där klart som det ska vara…
Fast det är det ju redan…
På några få ställen däremot uppför sig tydligen en del skitprinsar (förlåt uttrycket) illa. Antingen badar de aldrig eller också gillar de att doppa sig i sitt eget träck…
Jag har svårt att tro på dessa illvilliga rykten. Så korkade båtmänniskor finns inte.
Men staten tror. Regeringen är så troende att den vill satsa hundratals miljoner kr på att stoppa bajseriet i havet. För inte tala om vad det kostar båtägarna…

Övergödning?
Tillgänglig forskning – en enda – visar tydligt att så inte är fallet. Inte ens om miljoner båtmänniskor bajsar direkt ut i drickat…
Försumbart sa forskarna och – faktiskt – också miljödepartementet:
konsekvenserna av ett förbud kan miljömässigt bli något begränsade, sa ministern.
Men så sa inte infrastrukturministern. Nejdå. Enligt denna dam använder vi – båtmänniskorna alltså – hav och sjö som en ”gigantisk vattentoalett”. Jösses…
Men OK, varför inte inrätta lokala förbud på de ställen där man upplevt detta som ett problem? Bygg fler landtoaletter där och ge båtfolket en ärlig chans!
Mycket billigare och mycket gladare båtåkare blir resultatet.

Slutligen, var har miljödepartementet hållit hus de senaste åren? Jag tänker på problemen med de giftiga bottenfärgerna. Dessa är förbjudna runt stora delar av kusten och dessutom står vi inför ett
forskargenombrott med helt nya färger som inte släpper från sig en enda molekyl av så kallad antifouling. Att då sätta av många miljoner skattekronor i svårskötta och skrymmande bottentvättar verkar huvudlöst.

Efter mer än 15 år har ännu en fråga kring svenska fritidsbåtar fått förnyad aktualitet, regeringen tänker föreslå totalförbud för tömning av båttoaletter i hav och sjöar i Sverige.

Nybildade Transportstyrelsen har fått i uppgift att senast 1 december i år redovisa en utredning med förslag till hur ett sådant förbud skall kunna genomföras.

Även om utredningen knappt startat kan det redan nu sägas att en sådan ”reform” kommer att kosta samhälle och båtägare hundratals miljoner kr. Anledningen till detta är att det finns mellan 1 500 och 2 000 fritidsbåthamnar i Sverige som alla måste förses med slamsugningsstationer, att minst 60 000 fritidsbåtar som saknar fast toainstallation eller saknar tömning över däck måste byggas om. Kostnaden för detta beräknas bli cirka 1 500 kr per båt som minimum. Hur resten av fritidsbåtflottan, närmare 650 000 båtar, som saknar toalett skall lösa sina toaproblem är ytterligare en svår nöt att knäcka.

Det finns emellertid ”kryphål” i regeringens förslag – om utredningen visar att ett totalförbud blir för dyrbart kan myndigheterna tänka sig regionala eller lokala tömningsförbud. Det finns dessutom en rad undantag för vilka båtar ett förbud kan komma att gälla. Äldre båtar, båtar byggda före januari 2000, mycket dyrbara ombyggnader av en del båtar och så vidare.

Utredningen skall också se över hur beståndet av toaletter på land för båtfolket ser ut, behovet av flera sådana skall utredas. För att få fart på utbyggnaden anslår regeringen medel för delfinansiering, bland annat ska de nya statliga bidragen för vattenvårdssatsningar kunna användas.

Gigantisk vattentoalett

Det var infrastruktur Åsa Torstensson – inte miljöministern (!) – som presenterade de nygamla idéerna. Hon förklarade att ”våra vatten skall användas för bad och fiske, inte som gigantiska vattentoaletter”.

Någon som helst vetenskaplig utredning eller forskning som styrker ministerns propåer finns för närvarande inte – frågan är inte av miljökaraktär. Det finns emellertid etiska värderingar i bilden. Utsläppen från toaletter ombord består till större delen av kväve och fosfor samt en del bakterier.

Förmodligen tänker man sig att båtfolket verkligen använder hav och sjöar ”som gigantiska vattentoaletter” och det därför är nödvändigt med mycket kostsamma förbud.

Okunskap på regeringsnivå

Sören Norrby, välkänd miljöförespråkare och mycket kunnig i fritidsbåtfrågor, ställer sig mycket frågande till det nya förslaget:
– Det är uppenbart att man inte kan någonting om båtliv, säger han, båtfolket använder verkligen inte havet som toalett annat än någon gång i en nödsituation. Båtfolket gör sina toabesök på land, det är därför vi så länge kämpat för just bajamajor och sopstationer i våra skärgårdar.

Även Ingvar Bingman, tidigare informationsdirektör i Naturvårdsverket och numera ordförande i ”Håll Sverige Rent”, är skeptisk:
– Man borde istället ta itu på allvar med utsläpp från jordbruk och landburen trafik. Det är från dessa som de stora utsläppen kommer.

Utsläppen försumbara

Det har såvitt Båtliv känner till bara gjorts en ordentlig beräkning på hur mycket toautsläpp som kommer från fritidsbåtar på en bestämd kuststräcka. Det är forskaren Odd Lindahl, Kristinebergs Marina Forskningsstation som, sedan han fått en skattad uppgift om hur många båtgästnätter det skett på sträckan Vrångö i söder till Strömstad i norr på västkusten, kom fram till slutsatsen:

”Förutsatt att jag räknat rätt blir slutsatsen att även om alla båtgäster använder kustvattnet (något som inte är fallet, snarare använder de allra flesta landtoaletter, red anm.) som toalett blir effekten av ökad övergödning närmast försumbar när utsläppen fördelas jämt över Bohusläns inre vatten. Men så är inte fallet i verkligheten. Nästa steg bör vara en justering av utsläppen (alla använder inte båttoan) en uppskattning av vilken area som utsläppen skall fördelas över.”

Lindahl kom fram till att det totala utsläppet – från sammanlagt 2,7 miljoner båtgästnätter – var 4 ton fosfor och 34 ton kväve. Siffrorna är räknade grovt i överkant. Regeringen kommer faktiskt till samma slutsats i sin proposition; ”…de förväntade miljökonsekvenserna av att införa ett förbud mot toaavfall från fritidsbåtar blir något begränsade”.

Svenska Båtunionen har under många år arbetat med frågan om svartvattenutsläpp från fritidsbåtar. Organisationen har också tagit fram rekommendationer för utrustning i fritidsbåthamnarna, propagerat för toaletter i naturhamnarna och tagit fram policy för när och var toatankar kan tömmas.

Fotnot:
Det totala utsläppet till havet av fosfor var år 2006 hela 4 950 ton. Av detta kom 2 090 ton av mänsklig verksamhet och 520 ton från industri och reningsverk(!). 2 340 ton hade naturlig bakgrund. Intressant att notera är att det är Bottenhavet, egentliga Östersjön och Kattegatt som är de stora mottagarna med sammanlagt 3 850 ton, eller nästa fyra femtedelar av det totala fosforutsläppet. Kväveutsläppen samma år var totalt 162 100 ton. 85 900 ton kom från mänsklig verksamhet, 64 600 ton hade naturlig bakgrund och 11 600 ton kom från industri och reningsverk. Då det gäller kväveutsläppen är egentliga Östersjön och Kattegatt de stora mottagarna med 30 800 ton respektive 28 800 ton.

Lasse Bengtssons krönika 0901. Maila gärna dina åsikter om båtpolitik.

Rubriken ovan är ett axplock på vad vi som älskar båtliv har blivit kallade i spalterna och annorledes den senaste tiden.
Vi, det är ungefär två miljoner svenskar av alla sorter; åldrar, kön och färg…
Ibland kan man undra vad det är som driver dessa smutskastare. Avundsjuka? Här några korta notiser från vår märkliga värld:
Förra året tog polisen 18 000 rattfyllerister på de svenska vägarna.
Förra året greps 69 (!) båtförare för sjöfylleri.
Det är då inte så konstigt att regeringen just nu avvaktar med att lägga fram den så kallade 0,2-promillelagen.
Fakta om utbrett sjöfylleri?

En hög tjänsteman vid länsstyrelsen i Västra Götaland konstaterade i en lokaltidning apropå övergödningen i Västerhavet:
– Ja, så har vi ju fritidsbåtarna, deras avlopp – läs bajset – går rätt ut i havet. Men tyvärr har vi inga bra siffror på fritidsbåtarnas bidrag…
Snacka om att ha fakta bakom ryggen.

På tal om fakta; Håll Sverige Rent – denna organisation som har uträttat så mycket – är ute och cyklar, som man säger. Enligt denna fakta(?)späckade organisation skall det finnas 200 000 gamla, skitiga aktersnurror i farten runt våra kuster varje år. Dessa miljöbomber släpper då ut mera giftigt kolväte än vad yrkessjöfarten gör.
200 000 snurror, sa dom.
Siffran dök upp i samband med den stora båtlivsundersökningen 2004. Men den var ”skattad” redan då. Dessutom höftade man till utsläppen från dessa snurror utan att se närmare på deras storlek. Det är som bekant skillnad på en 5 hk och 70 hk vad gäller förbrukning.
Än idag – fem år senare – dyker dessa fiktiva siffror upp i spalterna. Då under rubriken ”fritidsbovar” – fast då är det båtföraren, inte motorn, som avses. Båtägare som kör med dessa dåliga motorer. Som sagt, fakta var det

Slutligen;
Regeringen har drabbats av handlingsförlamning då det gäller att skaka fram en proposition om det obligatoriska båtförarbeviset. Någon sådan finns inte ens med i planerna för årets verksamhet.
Saknar den – regeringen, alltså – fakta?

Vi kan nog hjälpa till…

Den statliga sidan av den svenska sjöräddningen är idag något av en huggsexa. Olika myndigheter kämpar för att säkra så stora delar av den ekonomiska kakan som det är möjligt.

De använder dessvärre inte särskilt justa metoder i denna kamp.

Båtliv har tittat närmare på huggsexan. Sjöfartsverket använder helikopterberedskapspengar på ett märkligt sätt i sina anslagsäskanden och Sjöpolis och Kustbevakning försöker skylla på Sjöfartsverket för att de inte får vara
med på alla sjöräddningsinsatser, något som kan ge minskade anslag.

Först Sjöfartsverket; i den rullande treårsplanen för verksamheten har man beräknat kostnaderna för helikopterberedskapen till 172 Mkr/år. Av dessa pengar skall 38 Mkr räknas bort – andra myndigheter har så att säga hyrt in sig i beredskapen. Kvar finns då 134 Mkr som Sjöfartsverket skall stå för. Till denna summa kommer dessutom andra sjöräddningskostnader på drygt 58
Mkr/år.

1,7 Mkr om dagen

Så långt är allt gott och väl. Det är när Sjöfartsverket skall fördela räddningskostnaderna på olika trafikantkategorier som det blir märkligt. Genom att ta alla fritidsbåtinsatser och ställa dem mot yrkessjöfart och fiskebåtar räknar verket fram att nästan 90 procent av alla sjöräddningskostnader skall belasta fritidsbåtflottan,
summa 183,2 Mkr. Detta innebär att fritidsbåtarna under
fyra intensiva sommarmånader kostar samhället nästan 50 Mkr i månaden eller 1,7 Mkr om dagen.

Detta är anmärkningsvärt, något som blir än konstigare när 90 procent av alla sjöräddningsinsatser sköts av Svenska Sjöräddningssällskapet – utan att detta kostar staten en enda krona.

Internationella avtal styr

Situationen blir än märkligare då just helikopterberedskapen – som är den tunga posten – är något som pågår året runt, 24 timmar om dygnet. Detta beroende på internationella avtal och förpliktelser Sverige har ingått och som har direkt anslutning till yrkessjöfarten.

Sjösportens Samarbetsdelegation, SSD, där Svenska Kryssarklubben, Svenska Seglarförbundet och Svenska Båtunionen ingår, skrev redan sommaren 2007 till
regeringen och påtalade dessa märkliga räknenormer från Sjöfartsverkets sida. Där kom SSD fram till att Sjöfartsverkets kostnader, avseende fritidsbåtflottan i själva verket var knappt 18 Mkr/år…

Även om ingen säger det rakt ut har sjöräddningssällskapets snabba uppbyggnad – idag 64 stationer och 150 räddningsenheter – tillsammans med en
överväldigande andel av antalet räddningsinsatser skapat fjärilar i magen hos Sjöpolis och Kustbevakning. I samma takt som sällskapet ökar sina insatser minskar de hos Sjöpolis och Kustbevakning. Ingen bra statistik när man
vill ha mera pengar av staten.

Ett märkligt rekord

Ett rekord i konstiga klagomål lyckades Sjöpolisen och Kustbevakningen åstadkomma förra året då de tillsammans i ett brev till Sjöfartsverket klagade över att de inte fick alla sjöräddningslarm som går ut från MRCC, verkets
centrala sjöräddningscentral, belägen i Göteborg.

Anledningen till klagandet var att bristen på larm medfört att eventuella brott inte kunnat utredas.

Ulf Hallström, chef för Sjöfartsverkets sjöräddning och den
som fick ta emot det famösa brevet, ställer sig minst sagt undrande:
– Polisen har inte koll på sina egna kommunikationslinjer – vi larmar sedan två år tillbaka alla länspoliscentraler i landet. Det sker snabbt, utan någon fördröjning. Då det gäller Kustbevakningen (Kbv) blir det än märkligare, deras egen larmcentral är samlokaliserad med oss, det är bara någon meter mellan skrivborden. De får larmen i stort
samtidigt med MRCC.
– Dessutom, alla enheter som kan larmas i sjöräddningsfall är skyldiga att lyssna på VHF kanal 16, det är där larmen går ut. Kustbevakningen och Sjöpolisen får alltså larmen samtidigt som Sjöräddningssällskapet.

Jakt på budgetpengar

Ulf Hallström vill inte dra några slutsatser av de båda myndigheternas märkliga brev, han har besvarat det och pekat brevets felaktiga slutsatser.

Båtliv har emellertid från andra källor fått bekräftat att agerandet, tillsammans med KBV:s uppenbara statistikjakt på fartsyndare, lanternsyndare och sjöfyllerister, kan härledas till myndighetens jakt på mer budgetpengar.

Sjöpolisen kämpar idag för sin överlevnad, dess båtar är dåliga och utslitna och under åren har styrkan decimerats allt mera.

Fotnot: Sjöfartsverkets rullande treårsplan förnyas varje år. Nästa plan ska lämnas till regeringen under våren. Om verket då åter använder sig av de märkliga beräkningsgrunderna för svensk sjöräddning återstår att se.