1 juni 2010 infördes 0,2-promillegräns för fritidssjöfart – grundat på ett hemsnickrat påstående att vägtrafikens risker råder till sjöss. Men fakta visar att vägtrafikens olycksbild inte återspeglas i sjötrafiken. Lagstiftaren förenklade grovt och jämställde båt- och skärgårdslivets premisser med fastlandslivet – man bortsåg från det viktigaste av allt – fritidsbåtens betydelse – att båten alltid är den enda möjligheten att förflytta sig – oavsett avstånd – och det dygnets alla timmar! Lagstiftaren tycks även glömt att längre färd och boende i fritidsbåt oftast inte har slutmålet som ändamål – själva resan och vistelsen i båten är målet!
Juridisk expertis menar att förutsättningen/villkoret för en lagskärpning aldrig sakligt styrkts. Premissen för lagändringen finns i regeringens proposition 2009/10:76 och lyder:
“Enligt regeringens uppfattning kan tiden nu vara mogen för en promillegräns för sjötrafiken som motsvarar den som gäller för vägtrafiken. Det gäller förutsatt att förhållandena till sjöss och riskerna med alkoholpåverkan i sjötrafiken kan någorlunda jämställas med vägtrafiken”. Högsta domstolen fastslog sedermera i en dom att vägtrafikens påföljder inte strikt skall tillämpas på sjötrafiken, eftersom: ”faran vid onykterhet till sjöss i allmänhet får anses vara något lägre än vid onykterhet i vägtrafiken”. Kammarrätten i Stockholm framförde i remissvar kritik mot den föreslagna 0,2-promilleregeln på sjön, och påpekade att regeln: ”saknar stöd i vetenskapliga studier”. Även Hovrätten över Skåne och Blekinge kritiserade lagförslaget, och påtalade att det: ”saknas empiriskt belägg för att införa en sådan regel för fritidssjöfarten”. Ifall riskerna till sjöss någorlunda vore jämförbara med riskerna i vägtrafiken skulle det återspeglas i olycksstatistiken. Så är inte fallet, vilket t ex sjöpolisen i Stockholm bekräftar med sina uttalanden i media då lagen trädde i kraft. Det finns inga sakliga skäl för 0,2-promillegränsen. Lagstiftningen genomdrevs med lösa påståenden.
Ansvarsregeln i tidigare lag – det pragmatiska villkoret att föraren kan uppvisa att båten framförs på ett betryggande sätt – ersattes av ett absolut 0,2-promillekrav. Därtill pålades fritidssjöfarten än strängare alkoholregler än vägtrafiken – man införde även 0,2-promillekrav för passagerare som är föraren behjälplig. Skilda alkoholregler infördes för olika båt- typer – vilket innebär att båtar som framförs i samma hastighet beivras olika!
Vid Båttinget 2014 på båtmässan ”Allt för sjön” närvarade riksdagsledamöter från ”Riksdagens fritidsbåtnätverk”. En sjösäkerhetsexpert frågade; Är detta en sjösäkerhetspolitisk lagstiftning eller en nykterhetspolitisk? Ledamöterna svarade att man ansåg lagstiftningen ”även” var nykterhetspolitisk. Kammarrätten i Stockholm hade på sin tid motsatt sig lagskärpningen med hänvisning just till att den: ”ter sig som ett nykterhetspolitiskt förslag”. Sensmoralen blir att av folkhälsoskäl bestämmer lagstiftaren att här ska utfärdas dagsböter i fostrande syfte inom just båtlivet.
Professorer och sjörättsexpertis slår fast att den skärpta sjöfyllerilagen saknar legitimitet. Sjösäkerhetsexpertis sågar lagskärpningen, och påvisar att den är kontraproduktiv.
Båt-Sverige; SBU/Båtunionen, Kryssarklubben, Sweboat/båtbranschen m fl. begär en opartisk och saklig översyn/utvärdering av den världsunika lagstiftningen. Ingenting händer.
“Organisationen Båtfolket.se”
Kommentarer
Ja, det är ju märkligt att man från ansvarigt håll inte bemödar sig med att ens svara, än mindre utvärdera. Det är ju inte brottsligt att begå misstag (att stifta nämnda lag) men det är ju oerhört lågt att inte kunna stå för misstaget och rätta till det (utvärdera, se över, rätta till).
Hur kan det komma sig att alla är så övertygade om att en utvärdering kommer leda till att man återgår till den gamla lagen? Den kan lika väl ha som resultat att man inkluderar alla båtar under kravet på 0.2 promille.