Fritidsbåtmuséet i Västerås har vuxit mer och mer under de senaste åren och täcker in både kanoter, segelbåtar och motorbåtar. Båtar, motorer, konstruktörsporträtt med mera finns i samlingarna. I höst försöker man ta ett nytt grepp för att locka folk och profilera muséet genom en utställning av marinmålningar och modeller. Förhoppningsvis kommer flera separata evenemang av olika slag att genomföras under de kommande åren.
Marinmålare sågs länge över axeln av ”riktiga” konstnärer. Anledningen kan ha varit att rederier och kaptener ofta beställde målningar av sina fartyg i PR-syfte vilket gjorde att marinmålarna mera betraktades som konsthantverkare än som konstnärer. Carsten Jensens roman ”Den sista resan” tar upp dilemmat mellan konstnärens frihetslängtan och tvånget att arbeta enligt beställarens intentioner. Många marinmålare var duktiga på att avbilda fartyg men klarade inte av att måla hav och himmel som bakgrund.
En som behärskade hela spektrat till fulländning var Gösta Lindahl. Trots detta var han i stort sett okänd under större delen av sitt liv och skänkte oftast bort sina tavlor till vänner och bekanta. På så sätt hamnade två mycket vackra målningar i SS Aros klubbhus. De i sällskapet som kände till konstnären är borta sen länge och det var endast en slump att hans son löste mysteriet vid ett besök på klubbholmen.
När vi började nysta upp historien konstaterades att han faktiskt var representerad både på Sjöhistoriska muséet och på Sjöfartsmuséet i Göteborg, ett kvalitetskriterium så gott som något.
Gösta Lindahls levnadsöde var på sitt sätt en parallell till Harry Martinssons ungdomsäventyr. Han gick till sjöss direkt efter skolan vid fjorton års ålder och seglade kors och tvärs över världshaven med både svenska och amerikanska segelfartyg. Vid nitton års ålder mönstrade han som timmerman på världens då största segelfartyg, fyrmastbarken ”Daylight” som märkligt nog var en seglande oljetanker. Han överlevde dessförinnan konvojer och ubåtsanfall under första världskriget.
Sjömän hobbyarbetade ofta med flaskskepp och annat för att fördriva tristessen under frivakterna. Vid något tillfälle hade Gösta en estnisk skeppskamrat som målade marina motiv. Detta väckte den slumrande talangen och när han tillfälligt gick i land i USA för att arbeta som snickare på tjugotalet togs de första stegen. 1930 återvände han till Västerås och började som byggnadsarbetare och fritidsmålare.
”När jag målar seglar jag igen”, brukade han säga. Ateljén låg i källaren till villan och han använde inte staffli utan målade på ett bord. Han arbetade främst i olja på stora dukar och började i likhet med flera andra marinmålare med att lägga upp bakgrunden. Till skillnad från många andra var han en mästare på att ge hav och himmel liv genom att måla måsar i förgrunden och låta skeppen segla i sjö med skummande vågtoppar. Totalt gjorde han ett hundratal målningar, akvareller och teckningar av både segelfartyg, handelsfartyg och örlogsfartyg. De flesta verken karaktäriseras av ett speciellt ljus som manar fram upplevelsen av havets friskhet och sälta. I 70-årsåldern gjorde reumatism att precisionen så småningom blev lidande varför han fick avbryta sitt måleri.
Jan-Eric Larsson är en skicklig modellbyggare. Han ställer ut sammanlagt sex modeller, två segelbåtar, en brigg, en bankfiskeskonare, en allmogebåt och en modell av en mälarjakt. Den sistnämnda är ett intressant exempel på de fraktskepp som trafikerade Mälaren, framför allt med stångjärn från Bergslagen till Stockholm, men också med virke, jordbruksprodukter och annat. Allmogebåten är av en typ som förekom både i våra farvatten och i skärgården som transportredskap mellan de förr ofta tättbebodda öarna och städerna. Segelbåtarna är representanter för de äldre båttyperna som numera blir färre och färre i takt med att de moderna plastbåtarna tar över våra farvatten.
Utställningen har gjort stor lycka och bland annat resulterat i förfrågningar om fler arrangemang med marinmålare och modeller.
