När nya byggmaterial för båtar ersatte trä under 1960- och 1970-talet ökade båtarnas livslängd från några årtionden till över 100 år. Enligt Finnboats uppskattning tas endast drygt 1 000 båtar ur bruk årligen i Finland.
Pressmeddelande från Finnboat:
I Finland finns cirka 300 000 roddbåtar i glasfiber i bruk. Varje år säljs cirka 1 500 nya roddbåtar, vilket antyder att förnyelsetakten för småbåtar kan vara 0,2–0,5 procent.
– Båtarnas långa livslängd är positiv för miljön eftersom det sparar både råmaterial och energi. Vi har ännu inte sett någon gräns för glasfiberbåtarnas livslängd, eftersom materialet började bli vanligt först för cirka 50 år sedan, säger Jarkko Pajusalo, vd för Båtbranschens Centralförbund Finnboat.
En ny rapport från Miljöministeriet, som grundar sig på en livscykelanalys, uppskattar att med en förmodad användningstid på 40 år skulle upp till 18 000 båtar tas ur bruk årligen.
– Om över 10 000 båtar togs ur bruk årligen i Finland skulle vi ha en enorm mängd avfall någonstans. Men sådant finns det inga tecken på. Istället är båtar som är 40 år gamla oftast bara i behov av motorbyte, säger Pajusalo.
Roddbåtar återvinns sällan medan endast ett mindre antal större glasfiberbåtar har tagits ur bruk.
2006 samlades cirka 400 båtar in inom ramen för ett samarbetsprojekt mellan Finnboat och Håll Skärgården Ren rf. Dessa båtar hade under årtionden lämnats oanvända i skärgården. Under de senaste åren har Håll Skärgården Ren rf och Sydvästra Finlands Avfallsservice (LSJH) Ab i genomsnitt återvunnit cirka 100 båtar årligen.
– I början av 1970-talet sågs ett enormt uppsving för glasfiberbåtar, då små träbåtar ersattes av moderna glasfiberbåtar. Nu byts dessa äldre båtar ut mot nya. De flesta av de glasfiberbåtar som tillverkats under de senaste årtiondena är emellertid fortfarande användbara och används på sommarstugorna, fortsätter Pajusalo.
Endast ett mindre antal större glasfiberbåtar har tagits ur bruk. Yamarin, som är ett av Finlands mest populära motorbåtsmärken, har varit i produktion med olika modeller sedan 1972 med totalt över 100 000 enheter. Nästan alla är fortfarande i bruk.
– Enstaka exemplar har tagits ur bruk, främst båtar som har skadats i olyckor eller bränder och där det inte längre var lönsamt att reparera dem, bekräftar Christopher Sjöblom, vd för tillverkaren av Yamarin-båtar, Oy Inha Bruk Ab.
Glasfiber (glasfiberförstärkt plast) kan återanvändas i tillverkningen av cement när båtens livslängd har nått sitt slut. I processen mineraliseras glasfiber som används som förstärkning i kompositstrukturen till råmaterial för cement, och ersätter bland annat kalksten. Plastmaterialet, vanligtvis polyesterharts, brinner och producerar energi som behövs för tillverkning av cement, vilket minskar behovet av fossila bränslen.
I Finland fungerar återvinningen av plastkompositer genom ett samarbete mellan Kuusakoski Recycling och Finncement. Kuusakoski Ab tar emot materialet, krossar det till den storlek som cementfabriken har behov av och levererar det sedan till återvinning vid Finncements fabrik i Villmanstrand, Finland.
– Endast en liten del, 2–3 procent, av de plastkompositer som tillverkas i Europa används till båtproduktion, så det är viktigt att betrakta återvinning som en helhet och se till att alla plastkompositer återvinns, konstaterar Pajusalo.
En del småbåtar byggs i ABS-plast, som bränns vid slutet av båtens livslängd. Energiinnehållet i ABS-plast motsvarar brännolja. Aluminiumbåtar å sin sida är i praktiken helt återvinningsbara och användningen av återvunnet aluminium sparar betydande mängder energi jämfört med produktion av jungfruligt aluminium.
Båtbranschens i Finlands syn på saken är att gamla och förmånliga båtar gynnar båtlivet som hobby – de erbjuder ett mycket prisvärt sätt att komma ut på vattnet. Men utgör gamla båtar miljö- eller säkerhetsrisker som skulle motivera att de tas ur bruk snabbare?
Enligt Jarkko Pajusalo är det motiverat ur ett säkerhetsperspektiv att ersätta vissa av de äldsta roddbåtarna med nyare modeller. Kraven på säkerhet, särskilt flytförmåga, har blivit strängare sedan fritidsbåtsdirektivet trädde i kraft 1998. Före det fanns en frivillig, från början av Finnboat utvecklad, typgodkännandeprocess för båtar från början av 1960-talet. Eftersom typgodkännandet var frivilligt följdes det inte av alla tillverkare av småbåtar.
– Särskilt roddbåtar, vilkas flytförmåga inte uppfyller dagens krav, bör ersättas med nya och säkrare modeller, säger Pajusalo.
När det gäller större båtars livslängd uppmanar Pajusalo att beakta de totala kostnaderna. Till exempel kan uppdatering av inredning, segel, motor och annan teknik i en fritidsbåt bli ganska kostsamt i förhållande till båtens totala värde.
– Båten är dock främst ett fritidsintresse, så för ägaren är dess användningsvärde viktigast. En båt i bra skick kan renoveras och moderniseras flera gånger för att förlänga dess livslängd. En väl underhållen glasfiberbåt är nästan odödlig, och att renovera äldre båtar är en viktig del av hobbyn för många, bedömer Pajusalo.
Som källa till mikroplaster i hav eller sjöar är gamla båtar inte stor, eftersom materialet inte bryts ned särskilt mycket i vattendragen. Det är dock viktigt att se till att båtar som tas ur bruk återvinns på ett korrekt sätt.
– En liten del av båtarna når dock av olika anledningar slutet av sin livslängd tidigare än andra. För att påskynda återvinningen bör man överväga en skrotbonus för båtar och en skyldighet för kommunerna att leverera allt kompositavfall för återvinning istället för förbränning, säger Pajusalo.
Finnboat anser inte att det är motiverat att utvidga producentansvaret till att omfatta båtar.
– Utökat producentansvaret är en betydande fråga för elektronik som omsätts snabbt, liksom för personbilar. Däremot lämpar sig systemet inte för produkter som båtar, vilkas återvinningsvolym är liten och vilkas livslängd sträcker sig över flera generationer. Även de administrativa kostnaderna skulle vara för höga i förhållande till fördelarna, avslutar Pajusalo.
