Den 28 oktober överlämnade regeringens särskilde utredare Jonas Bjelfvenstam betänkandet Svensk sjöfarts konkurrensförutsättningar (SOU 2010:73) till statsrådet Catharina Elmsäter-Svärd.
Utredaren har bland annat haft i uppdrag att överväga åtgärder, utanför skatteområdet, för att stärka den svenska sjöfartens konkurrenskraft. I utredningen konstateras att det krävs att bemanningskostnaderna på svenskflaggade fartyg snarast kan sänktas för att svensk sjöfart i internationell trafik ska vara konkurrenskraftig.
Utredaren konstaterar att det i första hand måste vara arbetsmarknadens parter som tillsammans ska ta ett ansvar för ett genomgripande omställningsarbete genom överenskommelser som bland annat innebär att andelen arbetskraft från lågkostnadsländer kan öka på fartygen.
– Målet bör vara att arbetsmarknadens parter senast den 1 mars 2011 har förhandlat fram nya centrala överenskommelser som sänker bemanningskostnaderna. Regeringen bör överväga att sätta ut avstämningstidpunkter och bistå med förhandlingsledare, säger den särskilda utredaren Jonas Bjelfvenstam.
Vid sidan av parternas överenskommelser anser utredaren att staten bör fortsätta ta ett ansvar för svensk sjöfart genom att dagens sjöfartsstöd behålls. Motivet för detta är att upprätthålla sjöfartskompens i Sverige samt att Sveriges möjligheter att vara pådrivande i miljö- och sjösäkerhetsarbete inom det internationella arbetet underlättas.
Utredaren föreslår också att en innovationsfond inrättas samt att ett samlat program för forskning och innovationer inom sjöfarten tas fram. Syftet med detta är att långsiktigt förbättra konkurrensvillkoren för svensk sjöfart.
I uppdraget har även ingått att beakta möjligheten att införa ett svenskt internationellt fartygsregister som ett sätt att sänka bemanningskostnaderna. I utredningen har utformningen av ett sådant register belysts. Utredaren förordar dock inte ett sådant register eftersom det kräver ändringar i arbetsrätten som strider mot internationella konventioner.
Vidare kan förändringar i den svenska arbetsrätten leda till att fler branscher efterfrågar liknande regelförändringar. Möjligheten att nå en bred politisk uppslutning, samsyn mellan arbetsmarknadens parter och därmed en stabil och långsiktig sjöfartspolitik framstår också som begränsade.
