Det organiserade båtlivet har nått en aktningsvärd ålder. Det finns skäl att ibland bläddra tillbaka i historieboken och erinra sig hur det började och vad som har hänt genom åren. Det sägs ju ibland att endast den som kan historien kan göra riktiga bedömningar om framtiden. Enskilda klubbar hade funnits länge innan KMK, Mälarens Motorbåtsförbund, Saltsjöbadens Motorbåtsförbund och Vänerns Motorbåtsförbund vid ett sammanträde 16 mars 1928 beslöt att bilda Sveriges Motorbåtsunion. Därvid uttalade man att: Sammanslutningens syfte är att vara en nationell sammanslutning inom motorbåtssporten för att såväl inom som utom landet tillvarata de intressen, som representerades av landets motorbåtsmän och den inhemska motorbåtsindustrien.
Redan från början slog man in på vägen att i skrivelser och uppvaktningar framföra sina synpunkter till olika myndigheter. Tidigt skrev man till Kungl. Maj:t angående sjömätning och nya sjökort. Frågan om obligatorisk inregistrering av motorbåtar kom tidigt upp. Svenska Jägarförbundet och Stockholms läns och Stads Hushållningssällskap hade hos Kungl. Maj:t gjort framställning om detta. Unionen sa nej i en skrivelse i mars 1931. 1935 inbjöds sålunda Kungl. Kommerskollegium att ombord på en Vaxholmsbåt följa en demonstration av på olika sätt numrerade motorbåtar.
Härvid framgick nummersystemets stora olämplighet ur alla synpunkter. 1965 hade Länsstyrelsen i Stockholms län hade begärt att motorbåtar skulle underkastas registreringstvång. Unionen sade även nu nej bland annat med motiveringen att namnskyltar på båtarna i förening med klubbstandertar och matriklar skulle vara fullt acceptabel frivillig väg att identifiera en båt och dess ägare. På 80-talet väcktes frågan igen och då fick vi som bekant registrering. Den slopades sedan av den borgerliga regeringen på 90-talet och nu uppmanas båtägarna som bekant att ansluta sig till det frivilliga registret, som Stöldskyddsföreningen driver i samarbete med försäkringsbolagen.
