Det var en gång en liten glasfiberarmerad plastbåt i ett land lång uppe i Norden. Under många, många år flöt den glatt och torrt med sin fisketokige skeppare. Den läckte aldrig och fick varje år en liten dos av giftig bottenfärg.
Men en dag var skepparen borta – han hade gått till de eviga fiskevattnen och glömde att ta sin lilla båt med sig.
Den lilla båten låg år ut och år in undangömd i ett hörn på båtklubbens stora uppläggningsplats.
Det är ju så att vem som helst inte får flytta en liten plastbåt som ligger bortglömd.
Gubbarna i klubben undrade, varför kom det inte någon och hämtade den lilla pärlan?
En dag dök en nitisk tjänsteman från kommunen upp. Han såg den lilla båten och blev våldsamt upprörd.
– Så här får det inte vara. Båten är en klar miljöfara den måste förstöras!
Den lilla båten suckade för sig själv – den visste ju att den fortfarande hade många år kvar som bra fiskebåt.
Men tjänstemannen – som inte visste något om plastbåtar – gav den lilla båten ett mycket kortare liv. Han tog faktiskt bort hälften av båtens liv med sitt yttrande.
En mörk natt kom det så några gubbar, dom lyfte upp den lilla båten på en kärra och drog iväg med den till en tät skog. Där gömde dom den under en hög med ris.
I båtklubben lägrade sig friden på nytt – båten var ju borta och likaså tjänstemannen från kommunen.
Men en dag kom det ett gäng ungdomar ned till klubben. På en kärra de drog på låg den lilla båten – uppsnyggad och blank med ny bottenfärg.
– Vi hittade den i skogen, berättade gänget. Nu skall vi lära oss sjövett med den lilla båten…
Än i denna dag, många år senare flyter den lilla plastbåten piggt och torrt och älskas djupt av ett gäng båttokiga ungar vars föräldrar en gång fann den lilla båten i ett skogssnår.
Den här sagans sensmoral är just detta – ingen vet hur gammal en plastbåt kan bli…
Fast en dag kommer det nog en jättelik maskin som i ett tag glufsar i sig den lilla båten…
Å då kan det faktiskt vara så dags.
