För några år sedan gjorde Stockholms stad en utredning om underhållsbehovet när det gäller bryggor mm som hyrs ut till båtklubbarna. Det visade sig inte helt oväntat – klubbarna och den gemensamma organisationen SMBF hade länge begärt just detta – att det fanns ett stort behov av investeringar i framför allt flytbryggor. Totalt uppskattades behovet till motsvarande 187 Mkr för en tioårsperiod. Det i sin tur skulle innebära ungefärligen en fördubbling av de årliga utgifterna för fritidsbåtsverksamheten i staden.
Resultatet redovisades på ett möte med båtklubbarna. Bland annat sas det att utredningens förslag skulle genomföras enligt en plan för tio år. Staden presenterade också en ny avgiftsmodell för båtklubbarnas arrenden avseende varvsmark, vatten och bryggor som påstods innebära att staden skulle följa självkostnadsprincipen. Denna innebär enkelt uttryckt att kommunen ska gå med nollresultat, dvs varken göra vinst eller förlust på verksamheten. Självkostnadsprincipen har för övrigt varit gällande i Stockholm även tidigare när det gäller fritidsbåtlivet, bland annat uttryckt i stadens policydokument för verksamheten.
Tyvärr visade sig de framräknade nya avgifterna innebära ett kraftigt avsteg från principen. I stället för att följa principen hade staden valt en modell som innebär att klubbarna får stå för hela finansieringen när det gäller investering i nya bryggor, trots att de kommer att ägas av staden och skrivas av med en livslängd på 30–40 år. Som en följd av detta hade de nya avgifterna för hyrda bryggor bestämts till mer än den dubbla gamla!
Vi som var med på mötet protesterade givetvis mot hela resonemanget. Vi ifrågasatte inte investeringsbehovet men väl den ekonomiska uträkningen. Här måste vi bli lite tekniska och försöka förklara skillnaden mellan kostnader och utgifter i bokföringsmässigt avseende. En utgift är i princip en utbetalning, alltså betalning för en vara eller en tjänst – varan kan till exempel vara en konsumtionsvara som bensin eller en kapitalvara som en båt.
Men alla utgifter är inte kostnader. Att köpa bensin är förstås en kostnad. Att köpa en båt däremot innebär egentligen bara att en viss (mindre?) förmögenhet har bytt form från pengar i kassan till en annan typ av tillgång – nettoförmögenheten har inte blivit större eller mindre (detta gäller förstås även om man lånar till inköpet). Sedan är det en annan sak att båten förmodligen tappar i värde över åren. Då uppstår en kostnad som en privatperson kanske inte ser förrän vid en försäljning, men som i ett företag eller en kommun bokförs varje år i form av avskrivning på investeringen.
Det var här Stockholms stad hade gått vilse. I stället för att belasta klubbarna med de årliga avskrivningarna på inköpta nya bryggor, kräver man att klubbarna ska stå för inköpen, dvs direkt betala hela priset för en brygga som har en livslängd på många år och som i stadens bokföring ses som en tillgång och inte en kostnad. Enligt stadens beslut skulle alltså Stockholm gå med en avsevärd vinst varje år. Annorlunda uttryckt tvingas båtklubbarna låna ut i storleksordningen 100 Mkr utan ränta till staden över en tidsperiod på 30–40 år. Det är detta som kallas smygbeskattning!
Vi var som sagt flera som reagerade på presentationen. Det visade sig dock att Fritidsnämnden redan fattat beslut om de nya avgifterna och att det var för sent att överklaga. Följden blev att de nya avgifterna kom att gälla vilket i sin tur ledde till att klubbarna blev tvungna att kraftigt höja medlemmarnas avgifter för bryggplatserna.
Ett år senare hade staden kommit på att avgifterna – som man skrev – ”inte helt överensstämde med självkostnadsprincipen”. Därför fattades ett nytt beslut om avgiftsmodellen i januari 2019 som innebar några mindre justeringar. I grunden fanns dock samma fel: att utgå från stadens utgifter i stället för de faktiska kostnaderna. (Inom parentes bör nämnas att vid det ursprungliga beslutet var det en rödgrön majoritet som röstade igenom taxan. Samtliga borgerliga partier reserverade sig då mot beslutet. Vid det följande beslutet gällde i stället en grön-blå majoritet. Då röstade den nya majoriteten ändå enligt förvaltningens förslag trots att man tidigare reserverat sig mot i stort sett samma taxa!)
Det nya beslutet passade jag på att överklaga inom de två månader man har på sig. Likaså lämnade Bertil Sjöholm, ordförande i SMBF, in ett överklagande till förvaltningsrätten. (Det är bara personer som kan överklaga kommunala beslut av den här typen; båtklubbar har ingen talan.) Mitt huvudsakliga argument för att domstolen skulle olagligförklara Stockholms beslut var att man inte följde självkostnadsprincipen och att man därigenom överdebiterade båtklubbarna med många miljoner kronor (uppemot 100 Mkr över tio år). Staden försökte hävda att utgifter och kostnader egentligen är samma sak, vilket givetvis är fullkomligt orimligt. Förvaltningsrätten instämde i min argumentation och upphävde stadens beslut om avgifter för båtklubbarna. I domen skrev man att det var fråga om smygbeskattning av kommunens medlemmar (via båtklubbarna).
Nu skulle man ju kunna tro att saken var klar och att Stockholms stad skulle göra om och göra rätt. Inte då! Stockholm överklagade i sin tur domen till Kammarrätten och hävdade nu plötsligt att självkostnadsprincipen inte alls skulle vara tillämplig när det gäller kommunal fritidsbåtsverksamhet. Detta trots att man alltså har en policy som klart säger att självkostnadsprincipen ska gälla… Staden menade nu att fritidsbåtsverksamheten skulle vara jämförbar med kommersiell fastighetsförvaltning!
Tyvärr dömde Kammarrätten till Stockholms fördel. Men domen var inte enhällig (två skiljaktiga domare). Dessutom visade det sig att två inkallade experter är kommunanställda jurister. Gissa om de röstade emot Stockholms stad! Nej, självklart stödde de Stockholms krystade resonemang om att självkostnadsprincipen inte skulle vara tillämplig.
Med en sådan märklig dom i Kammarrätten var det självklart för både Bertil och mig att överklaga igen och begära prövningstillstånd i Högsta Förvaltningsdomstolen. De huvudsakliga skälen är att ärendet har stor betydelse även för andra kommuner och deras båtklubbar och att Förvaltningsrätten och Kammarrätten kommit till helt olika slutsatser i sakfrågan. Dessutom ifrågasätter vi kommunjuristernas deltagande i domen. Det luktar jäv lång väg…
När detta skrivs vet vi inte om vi får prövningstillstånd i högsta instans. Jag tycker ändå att det kan vara av intresse utanför Stockholm oavsett hur det går eftersom även andra båtklubbar har vittnat om kommuner som försöker höja arrenden med skiftande argument. Det skulle vara ett starkt stöd för den ideella verksamheten om det kunde slås fast att självkostnadsprincipen ska gälla (det finns inga tidigare prejudikat, såvitt jag vet).
Sedan finns ju såklart frågor till Stockholm oavsett den juridiska prövningen: Vad är en policy värd? Är det rimligt att göra vinst på båtklubbarnas bekostnad? Vad har man tänkt göra med överskottet?
Och till politikerna: Det är lätt att reservera sig när man är i minoritet och inte behöver ta något ansvar för sina markeringar i form av reservationer. Hur vore det med lite konsekvens när man sen kommer i majoritetsställning?
Olof Nordin
Kassör i Västermalms Båtklubb
Bildtext: Albano Båtklubb. Foto: Roland Brinkberg.
Ännu ett fall avhur tokigt det blir med en kombination av bristande kompetens och maktfullkomlighet. att men sedan framhärdar enligt principen ” jag vet att jag har fel men jag ger mig inte för det” är minst sagt beklämmande. Man kan förundras över huruvida det är egot som är så viktigt eller om de faktiskt inte förstår att de har fel.
Bra att ni driver frågan!!
Mycket saklig tydlig och konkret redogörelse.
Tack för ert driv och engagemang i denna mycket viktiga fråga som berör så må många inom båtlivet👍🙏💪⚓️
Skatt ska vi alla betala men att smygbeskatta är beklämmande. Jag är djupt oroad över många politiker. Detta är ännu ett bevis på att man inte sätter sig in i frågan innan man agerar. Beslutet kan omöjligen ha setts över av en ekonom innan det togs. Tack för ert engagemang!
Utan eldsjälar skulle bara lyxkryssare finnas kvar i båtklubbar
Fritidsnämndens nästa drag kan bli inträdesavgift till lekplatser
Andreas