Avancerade kemiska analyser visar att svavel- och järnföreningar med hjälp av listiga avfallsätande bakterier ansamlades i regalskeppet Vasas ekträ under de 333 år som vraket låg på botten i Stockholms hamn. I kontakt med syre i fuktig museimiljö kan föroreningarna i träet utveckla frätande svavelsyra, visar en färsk avhandling i kemi vid Stockholms universitet.
Avancerade kemiska analyser visar att svavel- och järnföreningar med hjälp av listiga avfallsätande bakterier ansamlades i regalskeppet Vasas ekträ under de 333 år som vraket låg på botten i Stockholms hamn. I kontakt med syre i fuktig museimiljö kan föroreningarna i träet utveckla frätande svavelsyra, visar en färsk avhandling i kemi vid Stockholms universitet.
Regalskeppet Vasa har drabbats av mer än 2000 sura utfällningar, som hotar den känsliga träytan. I sin avhandling vid avdelningen för strukturkemi, Stockholms universitet, visar Yvonne Fors att även andra marinarkeologiska träskepp runt om i världen får liknande konserveringsproblem. Avhandlingen behandlar bakgrunden och följderna för denna process, samt vissa åtgärder.
Vasa sjönk på sin jungfruresa 1628 i Stockholms hamn där vattnet med tiden blev allt mer förorenat. Den bakteriella nedbrytningen av avfallet från den växande staden förbrukade det mesta av vattnets syre, vilket ledde till att stinkande svavelväte bildades. I spåren av listiga avfallsätande bakterier ansamlades olika svavel- och järnföreningar i träet under de 333 år som Vasa låg på på Strömmens botten.
– I Vasa har bakterier och svavel trängt in främst i träets yta, medan för andra museiskepp, t.ex. Mary Rose i England, har svavel anrikats genom hela skrovet. Minst 2 ton svavel finns i vardera skeppsvraken, säger Yvonne Fors, som studerat svavlets väg från havsvattnet in i träet. Med hjälp av avancerade röntgenanalyser vid olika internationella forskningscentra i USA och Frankrike har svavelföreningarnas utbredning i trästrukturen kartlagts. I kontakt med syre i fuktig museimiljö kan dessa bilda svavelsyra, vilket på sikt kan skada träet. Det finns redan omkring 2 ton svavelsyra i Vasa skrov.
– Det är viktigt att ta reda på så mycket som möjligt om hur de olika föreningarna är bundna i trästrukturen för att kunna bedöma hur reaktiva de är och om de går att ta bort, säger Yvonne Fors. För närvarande finns inga färdiga svar på om svavel- och järnföroreningarna går att stabilisera eller avlägsna utan att allvarligt skada det känsliga träet. Det är nödvändigt att hålla ett noga kontrollerat klimat i museet för att fördröja processerna.
Den syra som bildats kan på sikt påverka träets styrka och bör därför neutraliseras. Sådana försök, med ammoniak i gasform, har Yvonne Fors utfört på träbitar från Vasa. Resultatet är lovande men ammoniakbehandlingens långsiktiga påverkan på träet måste undersökas noggrant. Slutsaterna i denna avhandling är ett viktigt steg i arbetet med att försöka förlänga bäst-före-datumet på bevarandet av en gammal älskad nationalklenod.
Avhandlingens titel: Sulfur-Related Conservation Concerns for Marine Archaeological Wood. The Origin, Speciation and Distribution of Accumulated Sulfur with Some Remedies for the Vasa.
