Det fjärde teamet har nu varit på plats på Samos i en och en halv vecka. Under den tiden har de undsatt över 140 personer. Besättningarna består av Mikael från Nynäshamn, Björn från Söderhamn, Tonny från Torekov, Micael från Herrljunga, Björn från Kungsbacka samt Svante och Håkan från Göteborg. Tillsammans har de deltagit i sex större uppdrag längs Samos kust och flera mindre.
– Det känns toppen att ha gjort så mycket nytta. Vi har haft 100 människor ombord på båtarna och dessutom hjälpt en flotte med ytterligare drygt 40 personer att komma säkert i land, säger Håkan Busck, befälhavare på Rescue Handelsbanken Liv.
Dagarna utan uppdrag har ägnats åt att träna med besättningarna, delta i samordningsmöten med grekiska myndigheter och andra hjälporganisationer samt underhålla räddningsbåtarna. På måndag får besättningarna avlösning av nästa team, som kommer att tjänstgöra under jul och nyår.
För mer information om uppdragen, se dagboken på www.sjoraddning.se
Björn Agnetun från Kungsbacka
Ålder: 38
Yrke: Utbildad sjuksköterska, jobbar som konsult med utbildningar inom sjukvård och sjösäkerhet
Bostadsort: Vallda, utanför Kungsbacka
Familj: Två pojkar, tre och fem
Fritidsintressen: Springer och cyklar
”Det här är inte bara en flyktingvåg som riskerar vår välfärd. Det är människor som du och jag som flyr för att de inte har något val. För mig är det en fantastisk förmån att få åka på det här uppdraget. Jag är förväntansfull och ser fram emot att komma fram, träffa gänget och börja arbeta. Om man har möjlighet att hjälpa människor i nöd, så ska man självklart göra det.
Jag är född och uppvuxen i Göteborg. Jag kappseglade mycket som yngre och gjorde sedan värnplikt som båtchef på stridsbåt 90. Sen blev jag kvar inom försvaret i några år. Efter det läste jag några år på sjöbefälsskolan men sadlade om till sjukvård då det kändes roligare. De senaste åtta åren har jag jobbat inom ambulanssjukvården. Parallellt har jag jobbat med Sjöräddningssällskapets egensäkerhetskurser. När jag har tid kör jag också en del charterbåtar. Inom kort kommer jag att börja hålla kurser i CRM, Crew Resource Management, för försvarsmakten. Utbildningen syftar till att skapa säkra besättningar genom att medvetandegöra mänskliga faktorer, som hur man pratar med varandra och uppfattar situationer.
Mina åtta år inom ambulansen har gett mig vana av att se svårt skadade och ibland omkomna. Jag känner mig väl förberedd, även om det som vi kan möta på Medelhavet är extremt, med många människor på en och samma gång.
På Samos koncentreras en världspolitisk fråga till att handla om liv och död och människor i sjönöd.Sjöräddningssällskapet befinner sig mitt i navet på en stor, världspolitisk händelse. Att vi är på plats och att det skrivs om det, att vi hjälper till att sprida bilden och sätta ett ansikte på människorna bakom flyktingkrisen, dela deras berättelser, det är nog den allra viktigaste uppgiften vi har. Det känns som en väldigt bra motvikt till de främlingsfientliga krafter som blåser så starkt i samhället just nu.”
Håkan Busck från Göteborg
Ålder: 50
Yrke: jobbar inom försvarsmakten
Bor: Kullavik, södra Göteborg
Familj: Fru och fyra vuxna barn
Intressen: Det finns andra men det blir mycket sjöräddning.
”Jag är född och uppvuxen i Kullavik, söder om Göteborg. Jag bor i huset bredvid mitt barndomshem, det är ett hus som har varit i släktens ägo i 150 år.
Jag har alltid varit intresserad av sjöräddning, minns att jag läste Sjöräddningssällskapets årsböcker redan som yngre tonåring som min farbror hade hemma hos sig. Jag trodde hela tiden att jag bodde för långt från stationen för att kunna engagera mig som frivillig. Men så träffade jag en kille på RS Hovås som sa att det nog kunde funka. Och det gjorde det ju. Jag gick med i Sjöräddningssällskapet 1996. Idag är jag stationsansvarig på RS Hovås.
Det bästa med att vara frivillig sjöräddare är att man har kul tillsammans med de andra på stationen och komma ut på havet när man minst anar det, året runt och dygnet runt. Ibland får man också rädda en och annan människa vilket är en stor bonus.
Redan tidigt i våras pratade jag med Matthew på huvudkontoret om flyktingkrisen. Då visste vi inte alls hur vi skulle kunna hjälpa, men jag sa att jag gärna ville vara med om vi skulle göra något. Då var fokus riktat mot Nordafrika där det också finns stora flyktingströmmar.
När sedan Schibsted kom in i bilden och möjliggjorde hjälpinsatsen blev det en realitet. Jag försökte hitta så mycket information som möjligt och väntade bara på att dagen skulle komma när vi fick åka ner. Det känns otroligt spännande att vi på Sjöräddningssällskapet har möjlighet att hjälpa till.
Nu är jag här. Jag ser det som en fantastisk förmån att ha fått chansen att åka hit. Det är inte bara för att hjälpa flyktingar, vi får också jobba i ett annat land, med sjöräddarkollegor vi inte känner sedan tidigare och får göra nya typer av uppdrag. Det är fantasktiskt att se hur väl allt funkar, att vi inom Sjöräddningssällskapet är så samspelta trots att vi till vardags är på olika stationern och inte känner varandra. Nu ser vi fram emot att göra stor nytta de kommande två veckorna.”
Micael Brodd från Herrljunga
Ålder: 58
Yrke: Ambulanssjuksköterska
Bor: Herrljunga
Familj: Fru och två vuxna söner
Fritidsintressen: Har en segelbåt uppe på Smögen och är allmänt sportintresserad.
“Jag är frivillig sjöräddare på RS Käringön, men bor i Herrljunga mitt i Västergötland. Det är också där jag är uppvuxen. Jag har alltid varit intresserad av vatten, och som barn semestrade vi varje sommar vid havet. Så saltet har väl satt sig i skallen!
Jag jobbar som ambulanssjuksköterska. För femton år sedan gick jag en utbildning via jobbet där det även fanns möjlighet att göra en fem dagar lång praktik på valfritt ställe med anknytning till akutsjukvård. Då hade jag bara hört talas om Sjöräddningssällskapet, men visste inte så mycket mer. Jag ringde ut till stationen på Käringön och undrade om jag fick komma dit i några dagar. Vi blev bra vänner, dåvarande stationsansvariga och jag. Jag började hjälpa till med sjukvårdsutbildningar för Sjöräddningssällskapet. Men jag tyckte att det var så roligt, så jag engagerade mig även som frivillig. Sedan dess har jag varit engagerad, med undantag från några år då och då. Så ofta jag kan åker jag ut till Käringön och har jour som sjöräddare. Under jouren bor jag på en av räddningsbåtarna, Rescue Broström. Det är en rejäl båt, 23 meter lång, så vi bor bekvämt. Jag trivs väldigt bra ombord på Broström!
När jag fick nys om att Sjöräddningssällskapet hade planer på att åka till Medelhavet tog jag mig en redig funderare. Det tog ett par veckor innan jag bestämt mig, jag ville verkligen väga in alla känslor kring uppdraget. Jag ville väga in risken med att komma hem med en riktigt tung ryggsäck. Men ja-sidan vägde över och jag bestämde mig att söka. Genom mitt jobb på ambulansen har jag lärt mig att känna igen mina egna känslor och hantera dem. Man kan hjälpa till iden rådande situationen på väldigt många sätt men det här är ett väldigt konkret och handfast sätt. Jag är glad att jag fick chansen.
Jag har varit på plats i en vecka nu. Det har varit otroligt givande. Inte minst att få lära känna sjöräddare från andra stationer och teama ihop oss ordentligt. Vi blev kastade in i hetluften med många stora uppdrag redan de allra första dagarna, och det gjorde oss starka som team. Vi har verkligen fått vara med och göra skillnad.”
Svante Drejenstam från Mölndal
Ålder: 46
Yrke: Projektledare på EVRY
Bostadsort: Mölndal
Familj: Gift med Sofia, två barn
Fritidsintressen: Konstruera korsord, skidåkning och båtliv.
“Jag är född och uppvuxen söder om Göteborg och har alltid bott i Göteborgsområdet. Närheten till havet har alltid funnits och det har alltid funnits båtar i mitt liv. Som barn seglade jag jolle och familjen hade motorbåt.
Jag är språkvetare. Pluggade lingvistik på universitet. Många av mina kursare är översättare, skapar översättningsprogram och tolkhjälpmedel idag. Själv har jag egentligen aldrig jobbat renodlat med språk, utan med utbildning och projektledning, bland annat på Ericsson. Idag arbetar jag på EVRY som projektledare och leder just nu ett projekt för Astra Zeneca.
När jag jobbade på Ericsson var jag ute och reste mycket. Bland annat var jag i Uganda en period, och bodde granne med ett barnhem. Jag gick förbi varje dag. Och tyckte så synd om de här stackars barnen. De hade knappt kläder på kroppen, och bara stod där på bakgården. Jag samlade ihop kläder när jag var hemma och tog med tillbaka till dem. Jag fick med tiden en väldigt fin kontakt med det här barnhemmet, och det höll i sig även när jag kom hem igen. Den erfarenheten har nog gjort att jag gärna söker mig till humanitär verksamhet.
Språk och humanism har följt mig in i Sjöräddningssällskapet. De flesta som håller på med sjöräddning har jobbat till sjöss och håller på mycket med båtar. Men det var inte därför jag gick med. Istället var det den humanistiska sidan, och sjukvårdsbiten som lockade mig. Jag drivs av intresset för omhändertagande. Den humanistiska sidan av Sjöräddning.
Jag såg en helsidesannons om Sjöräddningssällskapet i GP för tio år sedan. Där stod det att om man var intresserad av att bli frivillig skulle man kontakt sin lokala station. Jag kontaktade RS Hovås, och ett par år senare hamnade jag själv på en bild i en annons, i en av Sjöräddningssällskapets annonskampanjer. ”Efter fyra års studier började Svante jobba gratis”, stod det på den.
Jag har varit sjöräddare sedan 2007. Det är glädjen att få hjälpa andra som det handlar om. Att med mina kunskaper kunna bistå någon som hamnat i en svår situation, och kunna vända det till något positivt, det är det som driver mig. Glädjen i att kunna sträcka ut en hand.
Vid sidan om jobbet är jag korsordskonstruktör. Jag gör ungefär fem korsord i veckan, till exempel till Aftonbladet och DN. Jag gör faktiskt Sveriges största korsord också. Det är stort som en plansch och kommer ut en gång om året. Man blir allmänbildad av att göra korsord, man sitter ju och dubbelkollar fakta på NE och Wikipedia hela tiden. Så jag är svårslagen på quiz och Trivial Persuit! Men en som alltid klår mig är min pappa, han är grym. Jag har också ett brinnande musikintresse. Jag omger mig av musik hela tiden. När jag var yngre jobbade jag många år i skivaffär. Det är nog fortfarande det roligaste jobbet jag haft.
Jag tyckte att det är en jättebra idé att Sjöräddningssällskapet skickar båtar till Medelhavet. Det här är verkligen sjöräddning i sin allra ädlaste form. Det är just i den här miljön som vi kan använda kunskaperna som vi byggt upp här hemma. Människor som människor och vatten som vatten, det spelar ingen roll. Kan vi hjälpa till någonstans så känns det självklart.
En annan viktig sak som driver mig är att folk som flyr från krig och terror inte ska behöva drunkna när de lyckats ta sig ur den här hemska situationen. Det är ju förskräckligt. Kan vi vara där och rädda liv är det oerhört mycket värt. Flyktingar är inga konstiga varelser. De är precis som du och jag. Med högskoleutbildningar och iPhones. Med barn och familj. Men vi träffar dem när de är i sin livs värsta stund. Då är det oerhört viktigt att möta dem med största respekt, precis som vi gör här hemma när vi räddar en haverist från ett skär.
Jag tvekade inte en sekund att söka. Jag tror till och med jag sökte innan det ens gick att söka. Mina två barn är intresserade av flyktingfrågan och tycker att det ska bli spännande att höra om uppdraget. Jag anar viss stolthet också, att de har en pappa som ska åka ner och handgripligen hjälpa till.
Jag har haft mycket att göra på jobbet inför resan, har inte hunnit tänka så mycket. Men jag är förväntansfull. Som en frustande häst i sin box. Nu vill jag bara köra igång och börja jobba, på riktigt.”
Mikael Hägre från Nynäshamn
Namn: Mikael Hägre
Ålder: 44
Yrke: Styrman på isbrytaren Atle
Bostadsort: På landet utanför Nynäshamn
Familj: Fru och två döttrar, 6 och 9 år.
Fritidsintressen: Naturen, skidåkning och friluftsliv
”Jag gick ut sjöbefälsskolan i Kalmar år 2000. I början var det lite svårt att få jobb, jag var matros på olika båtar och befälhavare på en liten Vaxholmsbåt ut till Landsort. Men i januari 2004 fick jag jobb på isbrytaren Atle. Jag jobbar fem månader om året och är ledig resten. Att jobba på isbrytare innebär att man verkligen får köra båt. Det är mycket manövrering och finlir, det gillar jag. Som styrman på isbryteriet jobbar man två eller fyra veckor i sträck och ledig två. Det beror lite på behov.
Det är ganska mycket jobb under vintern, men i gengäld kan man vara ganska mycket ledig under sommarhalvåret. Men det är ju lite speciellt, särskilt när barnen var mindre.
Jag har seglat mycket. Seglade jolle och kappseglade en hel del. Vi seglar fortfarande med familjen, vi brukar låna min pappas k-märkta gamla segelbåt, en 42-fots träbåt.
Jag har varit frivillig sjöräddare i snart tio år, sen stationen i Nynäshamn startade. Sjön har alltid varit närvarande. Jag har seglat mycket. När Sjöräddningssällskapet startade station här kände jag att det var trevligt att vara med och kunna göra nytta. Och dessutom få träffa människor man normalt sett inte träffar. Det bästa med att vara sjöräddare är att få vara ute på havet, och det sociala förstås. Kamratskapen är stor.
Det här uppdraget ser jag fram emot med skräckblandad förtjusning. Det är både läskigt och spännande. Men jag tvekade aldrig att söka. Jag ringde frugan och frågade om hon tyckte att det var okej och hon sa ja direkt. Här får jag verkligen chansen att göra skillnad. Och när frugan och döttrarna sa ja då bestämde jag mig för att söka. Min äldsta dotter sa ”Klart att du ska åka. Tänk om du så bara räddar en” Lilltjejen sa först tvärnej men snart ändrade hon sig. De är ju vana vid att jag är borta, eftersom jag jobbar borta i tvåveckorsperioder även till vardags.
Det ska bli väldigt spännande att träffa nya sjöräddare från olika stationer men också lite nervöst. Jag hade gärna haft med någon jag känner och har kört båt med också, men det här är också en stor utmaning och lärdom. Vi har pratat ihop oss mycket innan.”
Källa och bilder: SSRS.
