Den nya utställningen I liv och död berättar om några av de människor som var ombord och dog på Vasa när skeppet sjönk 10 augusti 1628. Vilka var de och vad gjorde de ombord?
Pressmeddelande:
Ny forskning inom flera olika discipliner och nya metoder har gett fler svar om vilka de här människorna var. Nu vet forskarna inte bara hur de omkom utan även något om hur de hade det i livet.
När Vasa bärgades på 1960-talet hittades kvarlevor efter 15 personer. De senaste åren har Vasamuseets forskare undersökt skeletten på nytt i samarbete med experter på DNA, osteologi och isotopanalys. Studierna av kvarlevorna ger mycket information om individerna, trots att det är så länge sedan de dog.
I liv och död. Ny utställning på Vasamuseet. Fotograf/Källa: Vasamuseet.
– Skeletten avslöjar till exempel hur långa personerna var, om de har varit skadade eller haft ärftliga sjukdomar, eller om det är sannolikt att de har fött barn, säger Anna Maria Forssberg, historiker och forskare på Vasamuseet.
DNA-forskningen kan berätta om personernas utseende: vad de hade för hår- och ögonfärg och om de hade anlag för uppnäsa eller skallighet. Den ger också ledtrådar till deras geografiska härkomst och avslöjar om de var släkt med varandra. Dessutom går det att ta reda på om de hade anlag för alkoholism och vått eller torrt öronvax, för att bara nämna några exempel.
– Med hjälp av forskningen kan vi komma nästan overkligt nära de här personerna. Vi vet hur de var klädda och vad de hade med sig på färden, och vi kan berätta om var på skeppet de dog. Vi vet till och med om de var mottagliga för eller resistenta mot kräksjuka, säger Anna Maria Forssberg.
Två av individerna, de som forskarna kallar Helge och Beata, är rekonstruerade i helfigur och bär dräkter som återskapats efter vad forskningen visat att de hade på sig när de omkom. Det är Oscar Nilsson, arkeolog och skulptör, som har gjort rekonstruktionerna av människorna i utställningen. Det har skett i nära samarbete med Vasamuseets dräkt- och textilhistoriker Anna Silwerulv som har rekonstruerat personernas dräkter på grundval av sin forskning.
– Genom rekonstruktionerna kan vi på ett konkret och lättfattligt sätt visa på forskningsresultaten. Jag hoppas att museets besökare ska känna att de får möta Beata, Helge och de andra vi presenterar i utställningen. Och att de ska kunna sätta sig in i deras situation 10 augusti 1628, avslutar Anna Maria Forssberg.
Källa: Vasamuseet.
