I Sverige finns det ett hundratal fartyg och båtar som berättar om Sveriges historia. Det är fartyg som till exempel fraktat mat och byggmaterial eller passagerare, det finns båtar byggda för att bogsera och varpa timmer fram till sågverk och pappersbruk och olika slags fiskefartyg som är byggda och anpassade för olika fisken i olika vatten.
Många av de här fartygen har förändrats så lite genom åren att de nu har stora pedagogiska värden, men också genuina upplevelsevärden. Dessa fartyg kan Sjöhistoriska museet k-märka. Det är en frivillig k-märkning som initieras av ägaren till fartygen och båtarna. Tillsammans kan de k-märkta fartygen ge oss en förståelse om en annan tid.
– Det som är så fantastiskt med många av de här fartygen är att de är i allra högsta grad levande dokument i sin allra finaste och bästa bemärkelse, säger museichef Mats Djurberg.
Två av vårens k-märkta yrkesfartyg byggdes av Lidwall & söner i Leksand. Lidwall byggde båtar och andra redskap avsedda för timmerhantering. Det som är speciellt med just Lidwallsbåtarna är att det finns dokumenterat vart varje båt såldes och att det idag finns ett gäng eldsjälar som spårar upp och håller reda på vart båtarna tagit vägen.
– Att bevara den här typen av enklare bruksbåtar i plåt är lika viktigt som att bevara en fin ångbåt, timmerhantering och flottning är del av Sveriges ekonomiska historia, säger intendent Karolina Matts.
Sjöhistoriska museet har k-märkt följande fartyg:
Motorbåten Dunkas, som beställdes av Vänerns seglationsstyrelse 1956. Dunkas första namn var VS3 och den är ritad av den kände konstruktören Ruben Östlund. Båten byggdes i Säffle som en arbetsbåt för underhåll av fyrar och fyrhus i Vänern. Dunkas fungerar sedan flera årtionden som en rejäl fritidsbåt om än lite ovanlig då den ännu drivs av sin originaltändkulemotor av märket Säffle. Dunkas är ett utmärkt exempel på en klinkbyggd arbetsbåt i trä och Seglationsstyrelsens närvaro i Vänern som varade i flera hundra år. Dunkas är numera tillbaka i Vänerns vatten efter några år i Dalsland och Stockholm.
Ångslupen Frithiof byggdes på Södra varvet i Stockholm 1897 och var klar lagom till Allmänna konst och industriutställningen på Djurgården. Frithiof representerar väl den omfattande ångbåtstrafiken på Stockholms inre vatten. Efter att ha legat upplagd under flera år och också brunnit så renoverades fartyget lagom till Stockholms 750 årsjubileum. Sedan drygt 20 år tillbaka går Frithiof i chartertrafik i samma farvatten som alltid.
172:an är en varpbåt byggd i plåt på Lidwall & söner år 1950. Varpbåtar användes i timmerhantering i sjöar och vattendrag. Med hjälp av ett varpspel, en 600 meter lång vajer på ett spel så kan man förflytta stora knippen med timmer. 172:an är i ovanligt bra skick för att ha hanterat timmer, vajerspel och originalmotorn, en Säffle tändkula finns fortfarande kvar. 172:an ägs, körs och visas av Föreningen Säfflemotorn i Säffle.
Tråget hette ursprungligen Tr Å och är något så speciellt som en traktorbåt i byggd på Lidwall & söner år 1964. Traktorbåtar används för att med hjälp av en gaffel i fören bryta upp timmerbrötar som fastnat. Det är en arbetsbåt i sin mest konkreta betydelse där hela skrovet användes till att flytta timmer. Originalmotorn, en Bolinder Munktell tändkula sitter ännu i båten. Nuvarande ägaren, ett rederi för bogserbåtar i Lysekil har renoverat och målat Tråget som används vid representation och visas upp vid båtträffar och liknande. Till vardags ligger den vid Skoghallsådrans båtförening (Hammarö kommun) tillsammans med ett antal liknande båtar.
Källa och foto: Sjöhistoriska.
