Guldpokalen till Estland

I år arrangeras Nordiska Folkbåtens Guldpokalseglingar för första gången i Estland, närmare bestämt i olympiahamnen Pirita, strax utanför Tallinn. Här är en rapport om segelsporten i Estland i allmänhet och folkbåtsseglingen i synnerhet.

Folkbåtsseglarna kan nu definitivt räkna in ännu ett land i den internationella Folkbåtsfamiljen, och entypsseglarna har fått en ny växande klass i Estland. Eller ”nygammal” borde man kanske säga. Folkbåtsklassen var relativt stor i Estland under 1970-talet, för att sedan dö ut runt millennieskiftet. Då dök en karismatisk eldsjäl upp, vid namn Mikk Köösel, som nu dragit igång folkbåtsklassen rejält. Man slås av hur mycket en eldsjäl kan betyda för en verksamhet. Mer om denna intressanta man nedan.

Segling i Estland.
Seglingen i Estland har en lika brokig bakgrund som landets historia. Före 1990 var det ju som om ingen kust fanns på andra sidan Östersjön. Men går man längre tillbaka i tiden finner man att seglingen där har en historik liknande den svenska. Under andra hälften av 1800-talet började fiskare nöjessegla så smått, och mindre kappseglingar anordnades, bland annat i hamnen i Pärnu. Man tävlade mot varandra, och mot besättningar på besökande utländska fartyg. 1888 bildades Estonian Sea Yacht Club, med medlemmar huvudsakligen från de mer besuttna samhällsskikten. Hemmahamnen var Haapsalu, med en filial i Tallinn. Från 1906 arrangerades ”Tallin Week” och andra större regattor tillsammans med nybildade Tallin Yacht Club. Man hade stort utbyte med de andra länderna runt Östersjön. Estland var då en del av Ryssland, under en vittrande tsarledning, och efter första världskriget en självständig stat.

Det hela fick ett abrupt slut i och med andra världskriget, då båda klubbhusen lades i ruiner, och Estland blev en del av Sovjetunionen. Järnridån byggdes upp. Viss seglingsaktivitet förekom dock under Sovjettiden i kollektivt ägda båtar, huvudsakligen i de olympiska klasserna. En höjdpunkt var OS-seglingarna i Tallinn 1980, med den nybyggda Olympiahamnen i Pirita som bas.

Under byggnationen av det nya segelsportcentret arrangerades där För-OS med deltagande seglare från hela världen. Anders Larzon, mångårig funktionär i Svenska Seglarförbundet, ger en insiderbild av hur det kunde gå till. Gästerna behandlades naturligtvis väl på alla sätt, men samtidigt höll man en järnkoll på alla deltagare. Innan seglarna lämnade hamnen checkade man ut med en särskild bricka, och besättningarna räknades av vakter på pirarmarna då man passerade ut. En vakt med kikare, och en med gevär. För säkerhets skull hade man spänt en höj- och sänkbar wire mellan pirarmarna också. Vid inseglingarna kontrollerades att inga personer saknades.

En som inte kunde hålla sig var ”Greven”, Arwed von Grunewald, som deltog i Solingklassen. Vid en insegling gömde sig två man under däck. Stort rabalder, och en mindre patrull mötte upp vid bryggan. Men då satt alla fint i sittbrunn. Vid nästa dags insegling stoppade man istället upp en docka i regnställ och flytväst som satt lojt lutad mot masten. Va – fyra man ombord!? Ånyo uppvaktning av ”vaktparaden” vid bryggan. Men även ryssar hade väl ett sinne för humor, så ”no hard feelings”.

Svartväxling av pengar förekom allmänt men diskret. Problemet var att man sedan inte kunde växla tillbaka de rubler man hade över vid hemresan. Detta fick till följd att den svenska seglartruppen hade 25 racercyklar med sig tillbaka till Sverige plus diverse annat smått och gott. Ja så kan det gå.

Efter självständigheten 1991 kan vi ju åter besöka de Baltiska länderna. Landet har rustats upp och genomgått en framgångsrik demokratisering och ekonomisk utveckling. Estniska seglare dyker upp även här i Sverige, och det kappseglas flitigt, med stort utbyte framför allt med Finland. Man är framgångsrik i jolleklasserna, och de största entypsklasserna är idag Folkbåt, Drake och Melges 24. Matchracing med Bluesail24. En populär regatta är Moonsund Regatta, en veckolång offshoreregatta runt Estland. Den älskas av alla seglare och kallas ”the song festival of sailors”.

Guldpokalen.
Folkbåten är en doldisklass. Många seglare i Sverige förknippar nog idag mer Folkbåten med något halvruttet vrak som ligger i ett hörn av segelklubben, än med en av Nordeuropas aktivaste kölbåtsklasser. Så kan det bli när klassen är 79 år gammal. Det har idag byggts drygt 1000 Nordiska Folkbåtar i plast som kappseglas flitigt. Här några ord om den viktigaste regattan, Guldpokalen, Folkbåtarnas inofficiella VM.

Man seglar alltså om en pokal av renaste guld. Originalet förvaras i bankfack, men en kopia delas ut varje år. Pokalen skänktes av en Konsul Hans Hagelstein på 1950-talet med syftet att stärka vänskapen mellan Tyskland och de skandinaviska länderna. I många år arrangerades Guldpokalen bara i Danmark, Tyskland och Sydsverige, men på senare år även t ex i Sandhamn, och 2016 i Helsingfors med 65 deltagande båtar. Folkbåten är utan tvekan en av Nordeuropas aktivaste kölbåtsklasser, med stora fält framför allt i Tyskland och Danmark, där klassen drar till sig mycket duktiga seglare. Det internationella utbytet har också ökat på senare år i och med att båten numera trailas flitigt. Låna-båt-seglingar arrangeras i England och i San Fransisco. Folkbåten attraherar mest medelålders seglare och äldre. Den akrobatiska sidan av kappsegling är då mindre intressant, det handlar mer om ”hjärnornas kamp”.

Den sociala sidan har det alltid månats om bland Folkbåtsseglare. Kan man ha roligare än att dra iväg ett gäng och kappsegla i grannländerna. Utöver spännande och rättvis entypssegling blir det mycket skratt, sång och god mat. Och stundtals uppträdanden av den svenska orkestern Röstens Minne. Ett specialarrangemang av den Mosebaskiska nationalsången, med komp av bastuba, dragspel mm gjorde stor succé senast i Danmark. I år lär det bli ett tillskott av pedalharpa – det blir kul. Det är viktigt att även de som inte ligger i topp på kappseglingsbanan får en positiv upplevelse.

Men, tillbaka till Estland. Vi låter Estlands ”Mr Folkbåt” (även kallad ”Father”), Mikk Köösel berätta.

Mr Folkbåt.
Det går många historier om denna mångkunniga och hjälpsamma man. Mikk kallar sig själv för en entreprenör. Han har en liten byggnad, och ett konstruktions- och renoveringsföretag, och har studerat träkunskap och renovering. Han hade inte seglat särskilt mycket tidigare, då han 2001 fick idén att skaffa en segelbåt. En billig träbåt skulle det vara – plast kändes mer främmande. Sålunda blev han ägare till Greta, byggd 1968 i Tallinn. Estland har ingen skyddande skärgård, så en robust båt som Folkbåten låg nära till hands. I Estland tycker man att Folkbåten är ”en riktig båt”. Han renoverade Greta för kappsegling, och det enda idag som är kvar av ”gamla” Greta är en del bord och spant, och kölen. Han tävlade mycket aktivt med Greta. Några år senare köpte Mikk också en plastfolkbåt från Danmark, Jonna, så nu har han två folkbåtar. Greta kappseglas nu ibland framgångsrikt av Mikks dotter Liisa, oftast med tjejbesättning. Hon är duktig laserseglare, och ger ofta plastfolkorna en match. I Estland, liksom i övriga länder, har de flesta kappseglare idag Folkbåtar byggda i plast.

Genom sin stora hjälpsamhet, och varma hjärta har Mikk inspirerat andra att köpa Folkbåt. ”Alla problem är lätta att lösa efter att Mikk har förklarat dem för dig”. 2016 gav President Kersti Kaljulaid the Order of the White Star till Mikk för hans främjande av segling i Estland. Presidenten är själv aktiv skidlöpare, och gastar också av och till på kappseglingar, ibland i Folkbåt. Kanske får vi se henne på Guldpokalen i år.

Det berättas att på en blåsig Moonsund Regatta härom året kunde seglarna se hur Mikks båt skörade spinnakern, och samtidigt bröt spinnakerbommen. Folkbåten kappseglas i Estland, liksom i Finland och England, med spinnaker. Mikk klättrade upp i masten och rev ner fall och spinnakerdelarna. Mikks fru Ingrid, som är segelmakare och sömmerska, sydde ihop spinnakern inne i ruffen, medan Mikk tejpade ihop spinnakerbommen med paddeln. Sedan hissade man spinnakern igen. Men det blåste verkligen hårt, så spinnakern skörade igen, och spinnakerbommen höll inte. På eftermiddagen efter målgång fann han en gammal flaggstång, och delar av ett staket. Verktyg lånades av lokalbefolkningen, och på kvällen var båten hel igen.

Många minns den första gången esterna dök upp i Internationella sammanhang. Det var på Sessanpokalen, en låna-båt-regatta, i Berlin i början av 2000-talet. Estland hade helt nyligen blivit självständigt från Sovjet. På Wannsee i Berlin finns en stor Folkbåtsflotta och det var nog runt 50 båtar på startlinjen. Många gäster från Skandinavien och England i tjusiga bilar och kläder. Så rullade tre gamla Sovjetambulanser in på klubbområdet till allmänt jubel. Dom fungerade också som logi under regattan. Välkomna ester!

Och nu har Estland en ganska stor, och växande flotta med Folkbåtar, och arrangerar sin första Guldpokalregatta. Arrangerande klubb är Estonian Kalevi Jahtklubi. I skrivande stund (mars) är över 50 båtar föranmälda. Det kan bli ett stort startfält. Många nordeuropéer och amerikaner tycker nog att Pirita och Estland låter mycket spännande. Regattan går av stapeln 24 – 29 juli, och till dess har förhoppningsvis coronapandemin klingat av. Information finns på: goldcup2021.folkboot.ee. Eller: folkbat.se.

Bildtexter:

Mikk Köösel. Foto: Tiit Aunaste