Så äntligen blev den av – min planerade rutt till mellersta och norra delen av Stockholms underbart vackra skärgård som har varit på min önskelista i över 20 år. Närmare bestämt ända sedan 1998 då jag hamnade på Finnhamn för första gången då jag gick en akvarellkurs under en helg. Där och då skapades en dröm om att en dag kunna komma till Finnhamn med egen båt, tillräckligt stor för att kunna bo på och som jag kunde hantera själv.
Det är en otrolig kick när drömmar blir verklighet, i synnerhet när vägarna dit är extremt krokiga och utmanade. Det känns nästan som att man deltar i någon form av dataspel där man efter ett antal utmaningar och problemlösningar avancerar upp till en annan nivå.
Men många gånger blir livet inte alls som man har tänkt sig och allehanda faktorer sätter stopp för drömmar som känns oerhört viktiga. En av mina största drömmar ända sedan jag var barn var att bo i Afrika. Jag ville bli äventyrare som Indiana Jones, eller som den ofrivilliga men tuffa kvinnliga skepparen Rose Sayer spelad av Katherine Hepburn i filmen African Queen – en film som jag säkert sett över hundra gånger i tidig ungdom då vi hyrköpte en videospelare i början av 80-talet.
Där har ni mina två största förebilder i livet – en fumlig äventyrare med hatt och piska som letar skatter på exotiska platser med tjocka spindelnät och en missionär som tar kommando över rädsla och båt, bygger torpeder för att sänka elakingarnas stolta skepp och slutligen vinner kärleken i djupaste Afrika.
Det ville jag också uppleva och det fick jag under två år i början på 90-talet. Men sedan ville livet annorlunda, min familjesituation gjorde att jag fick ge upp mina drömmar om att flytta till Afrika, vilket var en djup besvikelse eftersom jag redan hade ägnat sju år av utbildning och karriär i den riktningen. Jag hamnade i en situation där jag inte kunde röra mig utanför Stockholm i längre perioder än en vecka och jag fick tänka om helt. Jag började ställa mig frågan exakt vad det var som jag tyckte var så viktigt med just Afrika och vad av det jag istället kunde göra hemmavid, utan att behöva lämna Stockholm.
Det jag fick med mig av de år jag bodde i Kenya och som var i linje med min dröm om Afrika var att känna mig fri att kunna ta mig var jag vill, när jag vill. Jag ville lära känna och interagera med människor i deras annorlunda hemmamiljöer, lära känna deras familj och kulturer, lyssna på deras berättelser och ta del av vad de tycker är viktigt bortom materiella ting och status. Jag ville även uppleva naturen och skiftningarna i väderomslagen, lugn som kan blandas med utmaningar då nerverna känns som att de sitter utanpå huden. Jag ville uppleva det magiska äventyret och den klara stjärnhimlen som gör att man känner sig pytteliten och ändå närmare kosmos.
När jag denna sensommar landar tillbaka i min hemmahamn efter att ha skuffat runt skärgården i min båt i två månader så inser jag att jag har fått uppleva exakt detta. Det har dessutom fungerat utmärkt med min familj som har mönstrat av och på lite efter behag.
Så behovet av att bo i Afrika är numera borta, drömmen har redan förverkligats genom mitt båtliv. Jag är så tacksam för mitt båtliv och att jag bor i Sverige, vilket gör det möjligt att leva som Indiana Jones och Rose Sayer utan att behöva riskera livet eller lämna familjen för drömmen om det ultimata äventyret.
