Sjöhistoriska museet, som är en del av Statens maritima och transporthistoriska museer, k-märker fyra fartyg. Dessutom har fem av myndighetens egna fartyg, som drivs av ideella föreningar, fått k-märkningar.
De fyra fartyg där ägarna ansökt om k-märkning är tjänstebåten Laban som funnits vid Holmögadds och Eggegrunds fyrplatser, passagerarbåten Bellman som alltid funnits i Stockholm, f d sjöräddningskryssaren Justus som lämnat bohuslänska Käringön för gotländska hamnar samt den lilla passagerarångbåten Runn som sedan några år tillbaka återkommit till Dalarnas sjösystem.
I Sjöhistoriska museets och Marinmuseums samlingar ingår några sjögående fartyg där ideella föreningar står för både bemanning, trafik och reparationer. För att stödja dessa föreningars arbete har även dessa fartyg blivit k-märkta. Detta gäller isbrytaren Sankt Erik (1915), minsveparen M 20 (1941), patrullbåten Jägaren (1972), robotbåten Ystad (1976) i Stockholmstrakten, samt torpedbåten T38 (1951) i Karlskrona.
– Vi är både stolta och glada över att kunna presentera ytterligare nio k-märkta fartyg. För museet är det viktigt att kulturhistoriskt intressanta fartyg kan bevaras och användas. Möjligheten att få vara med ombord lockar varje år tusentals intresserade. De här fartygen är viktiga för en levande kustkultur. Förhoppningen är att k-märkningen ska ge uppmuntran och stöd till ägarna som arbetar med att förvalta det maritima kulturarvet, säger intendent Fredrik Blomqvist på Sjöhistoriska museet.
Sammanlagt är nu 144 fartyg k-märkta. Fartygen finns hemmahörande längs våra kuststräckor från norr till söder och i våra insjöar och älvar. I och med vårens beslut finns det nu även ett k-märkt fartyg på Gotland. Att bevara, använda och utveckla verksamheten kring dessa fartyg engagerar tusentals eldsjälar runt om i landet. Utmärkelsen k-märkt kan sökas för fartyg som gått i yrkesmässig trafik och som främjar kunskapen om sjöfartshistorien. Det är ägaren själv som ansöker om att få sitt fartyg k-märkt.
Laban/Tjänstebåt nr 11
Fartyget byggdes1958 för dåvarande Kungliga Sjöfartsstyrelsens räkning, avsedd som tjänstebåt till fyrplatsen Holmögadd och senare Eggegrund. Det var Dockstavarvet i Kramfors kommun som stod för byggnation av tjänstebåt nummer 11. Skrov och spant av svensk ek. Motorn som installeras är en encylindrig Säffleråoljemotor. Tjänstebåt nr 11 användes av fyrvaktarna till post- och proviantresor till lotsstationen Bönan på fastlandet. Båten var i drift fram till 1973 då den såldes till en privatperson i Sandviken. Genom åren har en del förändringar skett. T ex har skrovet under vattenlinjens plastats, masten har tagits bort och styrhytten är en rekonstruktion. Tack vare den goda dokumentationen från fyrvaktarplatserna på Norrlandskusten samt uppgifterna som nogsamt redogör för själva bygget, anser Statens maritima och transporthistoriska museer att Laban/Tjänstebåt 11 har så stora kulturhistoriska värden att en k-märkning ska utfärdas. Fartyget ägs idag av en privatperson och har hemmahamn i Lysekil.
Bellman
Passagerarbåten Bellman är ritad av C G Pettersson och byggd 1938 i Flottsund, Uppsala. Den trafik fartyget byggdes för var traden Stockholm-Sigtuna-Skokloster-Uppsala och fartygsnamnet var vid den tiden Sigtunaturisten II. Vad gäller byggnadstekniken så är skrovet kravellbyggt i mahogny och originalmotorn var en Bolinder. Fartygstypen kallas för sjöbuss. En del ombyggnader har skett under åren – främst kopplade till att kunna upprätthålla passagerartrafiken. Fartygets utseende idag är en rekonstruktion som bygger på utformningen på 1930-talet. Fartyget har en komplett ägarlängd som geografiskt håller sig inom Stockholms stad och län. Statens maritima och transporthistoriska museer anser att M/S Bellman har så stora kulturhistoriska värden att en k-märkning ska utfärdas. Fartyget används idag för chartertrafik i Stockholmsområdet.
Justus
Den före detta räddningskryssaren Justus, ex Justus A Waller, byggdes på Fridhems varv i Lysekil 1920 som räddningskryssare åt räddningsstationen på Käringön i Bohuslän. Fartyget är kravellbyggd i ek på dubbla ekspant, (växta och basade om vart annat). Justus fungerade som räddningskryssare på Käringön fram till 1962, sedan i östgötska Gryt och sist öländska Grankullavik (1964-1970). Efter att i några år ägts av en privatperson kom hon till Hasselakollektivet på Gotland 1994, då genomfördes en omfattande renovering. Den nuvarande ägaren tog över 2016 och har sedan dess genomfört en omfattande och välbehövlig renovering av fartyget. Det kulturhistoriska värdet kan också avspeglas i de många berättelser om räddningskryssaren Justus A Waller – något som nuvarande ägaren är väl medveten om. Sammantaget gör Statens maritima och transporthistoriska museer bedömningen att f d räddningskryssaren Justus är kulturhistoriskt värdefull och att fartyget därmed ska k-märkas. Fartyget ägs idag av en privatperson och har Visby som hemmahamn.
Runn
Passagerarfartyget Runn är byggt i Karlstad 1908 och har sin originalångmaskin från Wennbergs mekaniska verkstad i behåll sedan dess. Funktionen som passagerarfartyg, som fartyget haft från början har återupptagits av nuvarande ägare. Den ursprungliga hemmahamnen låg i Vika och verksamheten var inriktad på gods- och passagerartrafik i sjön Runn. Under en period fanns fartyget i Stockholm, då det nyttjades främst som lustbåt. Sedan år 2002 har fartyget Smedjebacken vid Norra Barken som hemmahamn. Precis som alla passagerarbåtar har även Runn förändrats under åren. Överbyggnaden har byggts om vid flera tillfällen – vilket kan ses i äldre fotografier. Vid den senaste renoveringen har styrhytten utformats med stöd i den dokumentation som finns i behåll. Det viktigaste kulturhistoriska värdet är att fartyget har kvar sin ursprungliga ångmaskin. Den ursprungliga funktionen som passagerarfartyg är också något återupprättats på senare år. Fartygets historia är väldokumenterad både med fotografier och med berättelser. Fartygets nuvarande ägare, föreningen Barkens ångbåtar, har i nutid valt att glasa in ångmaskinen – en kompromiss med ett pedagogiskt värde. Styrhytten har rekonstruerats vid den senaste renoveringen, man valt ett följa ett äldre utförande bibehåller fartyget sitt traditionella utseende. Trafiken körs med Smedjebacken som hemmahamn på både sjön Barken och i Strömsholms kanal. Statens maritima och transporthistoriska museer anser att passagerarångbåten Runn är kulturhistoriskt värdefull och att fartyget därmed ska k-märkas.
Sankt Erik
Isbrytaren Sankt Erik byggdes 1915 på Finnboda varv. Sankt Erik hette från början Isbrytaren II och var Sveriges första havsisbrytare. Det var Stockholms stad som behövde isbrytaren för att hålla skärgårdslederna in till staden öppna. Under hårda vintrar lånades Sankt Erik ut till staten – som också stått för en del av byggkostnaden. Hon assisterade då sjöfarten i Bottenviken och runt skånska kusten. Sankt Erik har en av världens största fungerande sjöångmaskiner. Hennes huvudmaskin är på 2800 hästkrafter. Dessutom har hon en förlig maskin på 1200 hästkrafter. År 1977 togs Sankt Erik ur bruk och sedan 1980 är finns fartyget som museifartyg på Sjöhistoriska museet. Vänföreningen Sankt Eriks vänner har funnits i många år – men föreningen fick ny energi inför fartygets 100 årsjubileum 2015. Fartyget ligger vid museifartygspiren på Galärvarvet i Stockholm.
Minsveparen M20
Minsveparen M20, som ingick i en serie likadana fartyg, byggdes 1941 på Neglingevarvet i Saltsjöbaden och levererades samma år. Syftet med fartyget var att svepa minor – d v s att öka det svenska skyddet mot minor. Alla dessa båtar ritades av Jac Iverssens konstruktionsbyrå med en tänkt livslängd om på sammanlagt 15 år. Skrovet på M20 är byggt i Hondurasmahogny. Fartyget har en lång historia inom flottan, efter minröjning under 1940- och 50-talen fick fartyget efter mitten av 1960-talet nya syften. Under krig var M20 tänkt att användas som bevakningsbåt för röjdykare. I fredstid användes de som övningsfartyg. Efter ytterligare en revidering av fartygets funktion blev det ett rent övningsfartyg på 1990-talet. År 2005 överfördes fartyget från försvarsmakten till Statens maritima och transporthistoriska museer, initiativet till detta kom främst tack vare eldsjälar i föreningen M20, som sedan dess driver och kör trafik med fartyget. Fartyget ligger oftast vid museifartygspiren på Galärvarvet i Stockholm.
Motortorpedbåten T38
T38 sjösattes 1951 vid Kockums Mekaniska Verkstad i Malmö. Syftet med motortorpedbåtarna var både offensivt och defensivt. De skulle snabbt kunna utföra kustnära torpedanfall mot fiendens örlogsfartyg – men defensivt skulle de även kunna lägga ut mineringar, patrullera och spana. Vid ett fartprov i april 1956 utanför Karlskrona uppnådde T38 en fart av 51,6 knop. Det var då ett av världens snabbaste krigsfartyg. Samma år lades fartyget upp på marinbasen i Karlskrona. Från och med 1978 överfördes fartyget som utställningsobjekt vid Malmö Teknik- och Sjöfartsmuseum. Knappt 20 år senare – år 1995 övertogs och restaurerades T38 till originalskick av Marinmuseum i Karlskrona. Fartyget körs och vårdas av medlemmarna i Motortorpedbåten T38 Vänner. Hemmahamnen är Karlskrona.
Robotbåten Ystad (R-142)
Robotbåten T142 Ystad byggdes åt svenska Marinen som torpedbåt av Norrköping-klass och sjösattes 1976. Hon byggdes om till robotbåt 1982-1984 och fick då beteckningen R142 istället för T142. Ystad var en av de två sista robotbåtarna i operativ tjänst i den svenska marinen. Hon ingick i 34:e robotbåtsdivisionen fram till 2005. Efter utrangering ur Marinen överfördes Ystad som museifartyg till Statens maritima och transporthistoriska museer (SMM). En förutsättning för övertagandet var Föreningen Svenska Robotbåtars stora engagemang för fartyget. Fartyget vårdas och underhålls av föreningen och tack vare detta går T142 Ystad fortfarande i trafik. Fartygets hemmahamn är Gålö, Haninge kommun.
Patrullbåten Jägaren
Jägaren byggdes 1972 åt svenska marinen på Bergens Mekaniske Verksteder i Norge som prototypfartyg till patrullbåtarna. Fartyget byggdes i stål – men vissa delar (bl a däckshuset) utfördes i plastlaminat. De övriga 16 patrullbåtarna byggdes från 1978 och några år framåt. Jägaren var den av dessa fartyg som var i aktiv tjänst längst. Jägaren ingick i 4:e sjöstridsflottiljen och övervakade främst vattnen mellan Sverige och Danmark. År 1988 klassades fartyget om till vedettbåt – och kom därefter att tjänstgöra i Göteborg. År 2016 överfördes fartyget till Statens maritima och transporthistoriska museer som museifartyg. En förutsättning för övertagandet var Föreningen Svenska Patrullbåtars stora engagemang för fartyget. Fartyget vårdas och underhålls av föreningen och tack vare detta går patrullbåten Jägaren fortfarande i trafik. Fartygets hemmahamn är Gålö, Haninge kommun.
