Kvinnonamn på båtar

Ska man tro ett gammalt nummer av Språktidningen så är Maria det vanligaste båtnamnet i västvärlden.

I vilket fall som helst har båtar i vår del av världen betydligt oftare kvinno- än mansnamn. (Krigsfartyg och bogserbåtar oräknade.)

Om skälen till denna ojämvikt kan blott spekuleras, men det finns en del trovärdiga teorier.

Det latinska ordet för båt, ”navis”, var ett femininum. Även svenskan hade tre genus fram till mitten av 1300-talet, maskulinum, femininum och neutrum. Som franskan än idag, typ. En åker var en han. En skuta var en hon. Liksom klockan, vilket lever kvar i det dagliga språket som en rest från förr:

”Vad är klockan?”

”Hon är halvtre!”

Att ge kvinnlig gestalt åt materia lever kvar på andra sätt också: Moder Svea och Moder Jord, till exempel.

Det finns förstås en del sexistiska teorier också. Båtar är dyra i underhåll, kräver mycket målning och älskar att ha män omkring sig. Höhö.

De mer romantiska teoretikerna jämför situationen på en båt på stormigt hav med tryggheten i livmodern. Bara kvinnor kan bära liv. Och de som liknade sitt skepp vid en kvinna hyllade således egentligen sina mödrar, även om en del galjonsfigurer var mindre pryda.

År 2002 bröt redaktören för den snart 300-åriga shippingtidningen Lloyds list, Julian Bray, med traditionerna:

”…det var dags att komma i kapp resten av världen, och de flesta andra nyhetsorganisationerna hänför fartyg till neutrum. De är maritim egendom… Jag kan förstå att ”hon” kan passa en magnifik kryssningsbåt men om en rostig gammal holk kan det vara ganska stötande.”

En talesman för Royal Navy svarade att de minsann skulle fortsätta att kalla sina båtar för hon ”som vi alltid gjort”.

Med tanke på att de brittiska krigsfartygen ofta bär mans- eller geografiska namn skulle traditionen kunna tolkas på två diametralt motsatta sätt: som antingen strikt konservativ, eller som mycket hbtq-vänlig, vilket troligen inte var avsikten med uttalandet.

Att namnge en båt är en grannlaga uppgift. Ett bra namn tros säkerligen ännu ge styrka åt skrov och rigg, och även om det rör sig om en blygsam snurrebåt så finns det gott om utrymme för lust, längtan, myter och metaforer.

Det visste redan Farao Sneferu för 4 600 år sedan. Hans mer än 50 meter långa båt av cederträ bar namnet ”Lovsång till de två länderna”. Det antas att namnet skulle bidra till att överbrygga motsättningarna mellan de övre och nedre delarna av Egypten.

Själv har jag döpt min arbetsbåt efter en hund. Som i sin tur fick namnet efter den stökige grabben i den tecknade serien Lisa & Sluggo.