Med bergstoppar som ligger på nästan 9 000 meter över havet är Nepal knappast ett land man förknippar med båtar eller båtliv.
Men skenet bedrar. I alla fall lite grann.
Här finns sjöar och floder och flytetyg av många slag, allt från trampbåtar på sjöarna för besökare, till enkla motorbåtar, spetsgattade roddbåtar och farkoster som påminner om urholkade stockar.
Turistindustrin ordnar med forsfärder i gummibåtar eller på flottar. Och bland de tusentals människor som bor på ön Srilanka i Saptakoshi-floden transporteras en del regelbundet till lokala marknader i större, flatbottnade roddbåtar.
Senast i september förra året försvann fem människor när en sådan båt kapsejsade. 37 räddades av sju andra båtar som kom till platsen. Båten hade lov att ta 25 människor, 42 blev för många.
Förra året skänkte den amerikanska regeringen två 32 fots flodbåtar med Yanmar-motorer och Hamilton-jetar till den nepalesiska armén, just för sådana räddningsuppdrag.
Det rinner inte bara smältvatten i floderna, de kan svämma över och svepa med sig hela hus när monsunen sätter in under sommarhalvåret.
Jag är alltså i skrivande stund i landets huvudstad Katmandu, på uppdrag för TV3 och SOS barnbyar. Efter jordbävningen för ett par år sedan har de föräldralösa gatubarnen blivit fler och än mer utlämnade.
Statistiken i landet är bristfällig, men under året 2010–2011 drunknade minst 194 personer, vara hälften barn. De flesta i samband med bad eller när de skulle simma över floder, men många av olyckorna var förknippade med båtfärder.
Lokala myndigheter försöker tvinga båtförarna att förse sina passagerare med flytvästar, men det fungerar inte i praktiken.
Jag har frågat våra tolkar hur det går för den nepalesiska flottan, men de bara skrattar. Den finns ju inte. Katmanduborna är inga beckbyxor, direkt, och de gatubarn vi träffar kan nog inte ens föreställa sig hur det skulle vara att få åka båt.
Nepal är ett fascinerande land. Det var isolerat och hade absolut monarki långt in i modern tid. För 16 år sedan sköt kronprinsen ihjäl kungen, halva kungafamiljen och sig själv i palatset på grund av en olycklig kärleksaffär. Och efter tio års krig med kommunistisk gerilla blev landet slutligen parlamentarisk demokrati. Idag finns hur många partier som helst. En maoist är premiärminister i ett land nästan lika kapitalistiskt som Kina. Ekonomin är usel, fattigdomen är stor, läskunnigheten bara 60 procent. Men folk är vänliga och stolta.
Och som sagt, till och med här finns det båtar.
Foto: Photober.com.
