Psykologerna kallar det projicering.
Fenomenet finns förstås även på sjön.
Ta Sandhamn, till exempel. Eller Smögen. Eller något annat ställe med stora brygganläggningar. Ni vet hur det ser ut. Båtarna är oräkneliga, trängseln enorm. Och massor med folk på kajkrogarna. Många sitter där med vinglas och groggar och tittar noggrant varje detalj i det skådespel som utgörs av nytillkommandes angöring, tilläggning och förtöjning.
En färsk fritidsskeppare som ska ta sig iland i röran kan bli klen i nerverna för mindre. Hur var det nu man gjorde? Vad händer när båten börjar driva? Andra flytetyg ligger i vägen i fören, vinkar om babord, hojtar om styrbord och närmar sig hotfullt i aktern.
För att inte tala om publiken. De med groggarna på kajen. De stirrar blodtörstigt på nybörjaren. De vill ha skådespel. De vill se när någon annan gör bort sig.
– Men de som stirrar var troligen lika nervösa när de skulle in, säger Maria Lannér. De projicerar bara. Istället för att erkänna egna svagheter så tillskriver de andra samma brister.
Maria kallar sig båtcoach. Tre säsonger hittills har hon undervisat folk i att hantera motorbåtar. Enkla grejer, för den som kan. Men fullkomligt oöverstigliga för andra. Tror de.
Det handlar om att få människor att inse att de klarar det de inte trodde de skulle klara. Att ge dem självförtroende, och se till att de inte fastnar i att göra en massa saker omedvetet.
– Det gäller att utmana alla automatiska beteenden. Folk är vana att köra bil och utan att tänka tror de att det är samma sak att köra båt. Egentligen är det bara en slags mental träning det handlar om.
Maria har tre kundkategorier:
De som är ofrivilligt passiva i båten och hindras av en inre övertygelse. De kan ha gjort bort sig. Någon kan ha rutit åt dem. Eller så har de upplevt något riktigt jobbigt.
Företagsgrupper, men då handlar det mera om roller och ledarskap.
Så tar hon folk som vill ha privatlektioner. De kan ha köpt båt men är rädda att ta ut den. Eller så kanske de vill köpa båt.
En gång undervisade hon tolv ensamkommande unga flyktingar, mellan 13 och 20. Några hade ingen erfarenhet alls, andra hade vidriga erfarenheter av havet.
Maria talar gärna om det hon kallar ”känsloankare”. Folk har fastnat i rädslor, menar hon.
Aldrig mer än två elever i båten. En av dem får köra, Maria sitter bredvid och den andra eleven kollar intensivt på vad föraren gör, eftersom det snart är hens tur.
I slutet av november börjar hon släppa en rad korta små instruktionsfilmer på nätet. Som en nedräkning till sommaren 2017.
– Människor blir överraskade av sina egna förmågor, säger hon. Och då blir jag lycklig.
Fotnot: Läs mer om Maria Lannér här: www.neptunia.se
Foto: Christel Eldrim.
