Under slutet av 1800-talet fraktade det snabba brittiska klipperskeppet Cutty Sark först te från Indien och senare bomull från Australien.
Skeppets galjonsfigur är en vitmålad, barbröstad kvinna, iförd ett enkelt linne. Hon hette Nannie, och var en häxa i Robert Burns dikt ”Tam O´Shanter” från1790. Båten är döpt efter hennes klädsel. På nordengelsk dialekt betyder cutty sark kort, vitt linne.
Galjonsfigurerna på 1800- och 1900-talens segelfartyg var ofta det närmaste det gick att komma kvinnor ombord. Skrock, gamla könsroller och hård miljö gjorde det i stort sett omöjligt för kvinnor att jobba på båtarna eller ens att segla med.
Det borde inte vara så nu längre.
Men, ni vet hur det är…
Inte minst bland fritidsbåtsägarna är det riktigt illa med jämställdheten. Männen kör och kvinnorna får hoppa i land med snöret. Eller kallas ruffhäxor, för att de (enligt Slangopedia) är ointresserade och sitter och surar i ruffen när mannen seglar båten.
Efter att ha läst några artiklar om ämnet i denna tidning skrev Ann-Mari, 62, ett långt mail till redaktionen. Ann-Mari har sjövana sedan barnsben, och har seglat och kört alla möjliga båtar både i Sverige och utomlands, mest tillsammans med sin man, som hon lärt upp. Idag är hon befälhavare på en vägfärja.
”Män som kan släppa taget”, skriver Ann-Mari, ”är män med ett genuint inre självförtroende, kunskap och lång ERFARENHET. Alltså inget påklistrat, högljutt självförtroende. Kvinnor måste stå på sig, skaffa ERFARENHET, träna. Bilda ett tjejgäng. Låna någon makes segelbåt, motorbåt. Stick ut när det är lugnt väder för att sedan öka på med hårdare väder. Träna, skaffa ERFARENHET. Gubbarna kan ju ta en egen båt och haka på, finnas i närheten!”
Så enkelt är det.
Och man behöver inte vara feminist för att begripa att det kan vara en fråga om liv och död att fler än en person ombord kan navigera hjälpligt och någorlunda manövrera en farkost på sjön. Liv och död. Bokstavligt.
För hur kul är det om föraren av en motorbåt tuppar av i 35 knops fart och ingen ens vet hur man får stopp på maskin?
Eller om skepparen på en segelbåt dråsar över bord och ingen ens vet hur man slackar skoten?
Nej, jag är ingen förebild. Min fru har inte kört mycket båt. Jag skriker inte, det var länge sedan, utan gör allt själv, för det blir mindre tjafs. Men nu får det vara nog. I skrivande stund gick hon med på att nu ska det övas. Jag ska bli riktig befälhavare. En sådan där som bara sitter bekvämt tillbakalutad och kikar lite i ögonvrån så att inget går snett.
