EU antog år 2007 en förordning för att skydda och stärka beståndet av europeisk ål. Trots detta är ålbeståndet fortfarande på kritiskt låga nivåer.
–Vi behöver fortsätta att utveckla arbetet för att ålen ska kunna återhämta sig och nå upp till nivåer som anses hållbara på lång sikt. Inte bara här i Sverige utan i alla EU-länder, säger Jens Persson på Havs- och vattenmyndigheten, HaV.
HaV har på uppdrag av regeringen analyserat Sveriges nationella ålförvaltningsplan som antogs 2009. HaV föreslår ingen ändring av planen men identifierar ett antal delar som behöver förbättras för att nå de mål som satts upp.
– Vi har gjort en analys av de svenska åtgärderna i förhållande till EU:s krav och den vetenskapliga rådgivning som finns, det vill säga vad forskarna i dag kan säga om ålbeståndets utveckling, säger Jens Persson, utredare på enheten för fiskereglering på HaV.
För att nå målen i EU-förordningen ska varje medlemsstat ta fram en nationell ålförvaltningsplan med åtgärder och utfallet av dessa ska rapporteras till EU vart tredje år. Nyligen gjorde EU-kommissionen en utvärdering av de nationella ålförvaltningsplanerna.
– EU-kommissionen pekar på stora brister i genomförande och rapportering av de nationella förvaltningsplanerna. Sverige har följt upp och levererat underlag till kommissionen, men det behövs underlag från fler medlemsländer för att värdera hur åtgärderna påverkar beståndet, säger Jens Persson.
– Eftersom ålen är ett och samma bestånd i hela Europa är återhämtningen beroende av att åtgärder genomförs i alla länder.
En stor del av den ål som finns i Sverige (Anguilla anguilla) växer upp i kustområden på västkusten och i Östersjön. En mindre andel växer upp i inlandsvatten. Den nationella förvaltningsplanen innehåller fyra huvudsakliga åtgärdsområden; reglering av fiske, ökad överlevnad förbi kraftverkspassager, utökade stödutsättningar och kontroll.
Sedan 2007 har flera regleringar av fiske införts, exempelvis förbjöds allt fiske på västkusten 2012 och i dag bedrivs ett begränsat yrkesfiske efter ål längs Östersjökusten och i vissa inlandsvatten. Som en följd av genomförda regleringarna har fångsterna i yrkesfisket minskat med cirka 54 procent sedan 2007, från 702 till 324 ton.
– På västkusten har vi i dag ett högsta möjliga skydd för ålen tack vare att fisket efter ål stoppats helt. I Östersjön uppskattas påverkan från det svenska fisket vara cirka två procent, vilket är inom nivån för en långsiktig återhämtning, säger Jens Persson.
– I inlandsvatten är åldödligheten fortfarande alldeles för hög. Här påverkas ålen av både vattenkraft och fiske och nuvarande mänsklig påverkan uppskattas ligga långt över nivån för beståndets långsiktiga återhämtning.
Det tar tid för ålbeståndet att återhämta sig, tiden beror också på vilka åtgärder som genomförs i andra länder. Eftersom mängden ålyngel som kommer till Sveriges kuster fortfarande är låg vill HaV behålla nuvarande regleringar av fisket till dess att det finns säkra bevis för att beståndet återhämtar sig. Detta innebär att endast de som redan har tillstånd för ålfiske kan få fortsätta fiska efter ål.
Inom vattenkraften behövs fler långsiktiga åtgärder, att fler vandringshinder försvinner så att ålen säkert kan ta sig förbi kraftverken vid upp- och nedvandring. Utsättning av ålyngel ska ses som en kortsiktig åtgärd och endast för att bevara och stärka beståndet.
– Det förekommer ett illegalt fiske efter ål i vissa områden. Vi vet idag inte vad som händer med fångsten, hur omfattande fisket är och vilken påverkan det har på beståndet. Här behöver vi få en ökad möjlighet till kontroll och en bättre bild av vilken fångst som är legalt eller illegalt fångad. Ökad kontroll kan exempelvis innebära krav på förhandsanmälan, tillstånd för sumpning av ål, anmälningsplikt för redskap som avses fiska ål och krav på rapportering, säger Jens Persson
Från den 1 oktober 2016 införs krav på spårbarhet i Sverige. Kravet omfattar all havsfångad fisk samt produkter som odlats i havet. Efter införandet måste alla inköp och vidareförsäljningar rapporteras till HaV.
Foto och källa: HaV.
