Det finns stora likheter med den överbudshets som råder inom hyresmarknaden i de stora städerna och den brist på båtplatser som råder i hela Båtsverige. Det finns klippare som utan nåd bara förser sig. Ibland uppbackade av kommuner och ibland helt självständigt.
Tänk själv – en prishöjning på flera hundra procent över bara några få år för en bryggplats! Om du inte pröjsar blir du av med din parkeringsplats för skutan och någon chans att återfå den ges inte – det står ju köer av båtägare som vill ha den och som desperat pröjsar snart sagt vad som helst.
Märkligt nog är det egentligen våra folkvalda – det vill säga kommunerna – som är de värsta bovarna. Med hjälp av ålderdomliga arrendekontrakt gör de båtklubbarna snart sagt livegna. ”Dansa efter min pipa eller försvinn” är det egentliga budskapet.
Att det dessutom finns en stor, pengastark, privat aktör i det här gör inte situationen bättre. Lova guld och gröna skogar verka vara huvudprincipen. Men hålla de fina löftena ger ju inte så stor vinst.
Bättre då att ständigt höja avgifterna så strömmar guldet in i kassan. Den stackars båtägaren tvinga pynta upp – alternativet är ju många fall att ge upp båtlivet.
Min fråga är enkel: hur i h-v-te kunde det bli så här?
Det är dags för Sveriges flera miljoner båtägare att kölhala klipparna
En fin gammal sjörövarsed…
