Ägaren var oerhört tacksam över att jag ringde och ville hämta båten han skänkte bort. De skulle ha fest på kvällen och den såg så anskrämlig ut där den låg på tomten, full med barr och grenar, mossbelupen och beväxt med alger av underliga slag. Hans pappa hade köpt båten för många år sedan för att göra i ordning den, men det hade inte blivit av. Den hade blivit liggande på backen under ett par stora granar.
Jag har gjort samma misstag förut.
Då köpte jag en träsnipa av en man som bodde i en fiskebåt. När morakniven sjönk in i sambordet sa mannen att trä är ett levande material. Han var så trevlig också. Väldigt många arbetstimmar senare lade jag snipan i sjön. Den läckte som en parksoffa. Träet var stendött, för att inte säga ruttet. Jag sågade av stäven och hängde den på väggen. Det blev en dyr skulptur. Båten är upphuggen och nedgrävd.
Nu gjorde jag det igen.
Den här gången var det en plastbåt. En Crescent 435 Kompis. En slags kort snipa med hardtop. Troligen en av de allra fulaste båtarna som någonsin serieproducerats. Den skulle kunna vara konstruerad av Kalle Anka. Den hade sprickor i hardtopen och plastrutorna var gula av ålder. Den var byggd för en liten utombordare, och den kan omöjligen ha gått att segla, men under skrovet hängde en helrostig järnköl.
Jag föll för den direkt.
Modellen lanserades som familjebåt på 70-talet.
En användare beskriver den på ett marint nätforum:
”Aggressivt ful. Omöjligt att se föröver när man sitter vid utombordaren och styr, båten gräver ner sig med aktern och vänder nosen upp i skyn vid framfart. Måste stå och köra”.
Crescent Kompis. Ni fattar. Gissningsvis skulle en längre seglats i en sådan båt kunna slå vilken familj som helst i spillror.
En semestervecka senare hade jag fått bort kölen, lagat sprickorna, städat ur hytten med högtrycksspruta, fäst förtöjningsbeslag och fixat en massa annat elände.
Varför?
Fråga inte. Det blir bara tråkig stämning då.
När det där var klart så…ja, vad gör man med en Crescent Kompis? Man får för sig att man ska bygga om den så att den planar, förstås. Full rulle. 30 knop, typ. Världens snabbaste Crescent Kompis. Båtar kanske har sina egna känsloliv, och en sådan modifikation vore ett sätt att återupprätta den här båtens heder.
Min vän Hasse Strandman är båtbyggare och mångfaldig vinnare av Roslagsloppet. Han bara skrattade åt idén i somras Han skrattar kanske än. Men båten ligger i hans bygghall nu, och jag varslar honom endast med denna text: jag kommer snart så vi kan diskutera konstruktionen. Den måste inte vara klar när isen går, men det vore mumma att ha den till midsommar.
Kommentarer
Brinner säkert bra när det väl tagit sig.
Haha va roligt !! jag gjort precis samma !!