Tolv personer i en livflotte mitt ute på havet. Utmattade utan mat och vatten och utan att veta när eller om de blir räddade. Hur mår de? En unik tvådagarsövning avslöjar det.
De tvingas fly från en sjunkande båt, hamnar tillsammans i en livflotte med nödproviant och hoppet om räddning som enda sällskap. Verkligheten är inte långt borta när Sjöräddningssällskapet på måndag inleder sin 48-timmarsövning nordväst om Göteborg, den första i sitt slag i Sverige. Media är välkomna att bevaka händelseförloppet.
Tillsammans med Chalmers och EU-projektet SMACS (Safer Arctic for Small Craft Mariners) sätter Sjöräddningssällskapet de tolv noga utvalda testpersonerna i flotten under måndagkvällen. Strömmen får ta dem, väntan blir lång. Syftet är att så verklighetstroget som möjligt studera hur en nödsituation ute till havs fungerar och vilka riskmoment som finns. Ombord på livflotten finns bara den nödproviant som livflottarna enligt gällande regelverk är utrustade med; 15 deciliter vatten och 500 gram kex per person.
– Hur upplever deltagarna dygnen i livflotten fysiskt, psykiskt och kognitivt? Att sitta instängd i ett mycket trångt utrymme med främmande människor, hungrig och förmodligen sjösjuk och utan att veta när räddningen kommer, det är påfrestande för vem som helst. Till och med att uträtta sina behov blir en utmaning, säger Matthew Fader, projektansvarig på Sjöräddningssällskapet och en av de tolv på flotten.
Hela kedjan övas, från att sjösätta en livflotte, ta på överlevnadsdräkter och evakuera ett fartyg till larmrutiner, räddningsorganisation och själva räddningsinsatsen.
– Genom att öva som om det vore på riktigt kan vi utforma bättre och effektivare metoder för träning och förberedelser. Vi får också nyttig kunskap om hur det är att undsätta nödställda som utsatts för långvarig fysisk och psykisk press, säger Matthew Fader.
