Många av de kemikalier som vi producerar och använder bryts inte ner i naturen utan sprider sig förr eller senare till jordens mest avlägsna platser. Biologen Anna Rotander (bilden) vid Örebro universitet har undersökt havslevande däggdjur i Arktis och norra Atlanten, och hennes resultat visar en alarmerande ökning av en grupp fluorämnen med stor benägenhet att lagras i kroppen.
– Om man hittar höga halter hos djur av ämnen som har transporterats så långt med luft eller vatten, då är risken stor att de är hälsofarliga och borde förbjudas, säger Anna Rotander, som nyligen presenterade en doktorsavhandling i biologi vid Örebro universitet.
Anna Rotander har analyserat vävnadsprover som tagits från marina däggdjur i arktiska och subarktiska miljöer under perioden 1984-2009, och har därmed skapat en 25 år lång tidslinje över olika kemikaliers spridning. Undersökningen omfattar sju arter: långfenad grindval, vikval, sillval, delfinarten vitsiding, vanlig tumlare, vikaresäl och blåssäl.
– Arktis är ett viktigt så kallat indikatorområde både när det gäller övervakning av kända miljögifter och för att upptäcka nya miljöhot. Ett av de kriterier som används för att bedöma faran med olika kemikalier är just att de påträffas på platser långt ifrån där de producerats eller använts.
Överst i näringskedjan
– Många av de marina däggdjursarter som finns i Arktis är dessutom lämpliga för studier av långvarig exponering för svårnedbrytbara kemikalier, eftersom de befinner sig överst i näringskedjan och har en relativt lång livslängd.
De globala utsläppen av miljögifter återspeglas mycket riktigt i de analyserade proverna – liksom effekten av de nationella och internationella åtgärder som genomförts för att minska dem.
Anna Rotander har undersökt förekomsten av tre grupper av så kallade persistenta (långlivade) halogener: klorerade, bromerade och perfluorerade ämnen.
Hennes analyser visar att de ämnen som förbjudits eller begränsats under de senaste decennierna har minskat eller åtminstone slutat öka. Men samtidigt har andra ämnen ökat, något som Anna Rotander tycker är oroväckande.
Ökande nivåer skäl till oro
– Jag har hittat ökande nivåer av långkedjiga fluorerade ämnen, så kallade PFCA:er. Och det är inte bra, eftersom just dessa ämnen har väldigt stor förmåga att bioackumuleras, det vill säga lagras i kroppen.
PFCA:er kan bildas vid tillverkningen av andra kemikalier, och släpps då ut som restprodukter. Men de kan också vara slutresultatet när andra ämnen bryts ner i mindre beståndsdelar. För i takt med att vissa kemikalier förbjuds, utvecklas andra som kan ersätta dem. Och även om dessa kan verka harmlösa, kan de brytas ner i naturen till ämnen med helt andra egenskaper.
– Min studie visar att fler ämnen borde övervägas för Stockholmskonventionens lista över kemikalier som ska fasas ut på grund av att de är långlivade, sprids över hela världen och ackumuleras i levande organismer, konstaterar Anna Rotander.
