Enligt Sjöfartsverkets utredning finns cirka 17 000 fartygsvrak i farvattnen kring Sveriges kuster och en genomgripande inventering har sorterat ut 31 av dem som nu har hamnat på en lista över sjunkna fartyg som innehåller bränsle eller farligt gods som kan skada den marina miljön.
Den miljörisk som här avses, och som utredningen i stort avgränsats till, gäller förlista fartyg under perioden 1900–2009 som har haft olja som drivmedel eller last som idag är klassificerat som miljöfarligt. Ett flertal av fartygen sänktes under andra världskriget. Enligt bedömningar sänktes cirka 8 500 fartyg i världshaven under andra världskriget, varav cirka 500 var tankfartyg. Det juridiska ansvarsläget avseende ägarskap, saneringskostnader och olika svenska myndigheters skyldigheter och rättigheter presenteras i utredningen.
Den totala mängden drivmedel i de 31 prioriterade vraken ligger uppskattningsvis i intervallet 1 000–15 000 ton, och utöver drivmedel kan okända laster av farligt gods förekomma. Arkivuppgifter visar att det i 48 fartyg också förekommer ca 80 000 ton last av gödningsmedel.
Otydligt ansvar
Det finns en fungerande organisation för att åtgärda utsläpp som når havsytan, däremot har ingen myndighet något uttalat ansvar för att sanera vrak i syfte att förebygga eventuella framtida utsläpp.
Statskontoret fick 2007 i uppdrag av regeringen att utreda och lämna förslag på vem som har rätt eller skyldighet att omhänderta, sanera och flytta fartygsvrak och ägarlösa båtar. Det första steget omfattas av en inventering och riskbedömning av de vrak som kan identifieras som möjliga miljöhot, och resultatet presenterades i Sjöfartsverkets utredning januari 2011.
Som ett andra och tredje steg planeras fysiska inspektioner och ett program för sanering på de mest angelägna skeppsvraken. Kostnad för inspektion av ett enda fartygsvrak bedöms ligga mellan 0,3 och 1,5 Mkr. Saneringskostnaden av ett skeppsvrak är än mer kostsamt, ca 100 000 till 400 000 kr/ton sanerad olja ur vrak. De katastrofala följderna i fallet med oljetankern Prestige utanför Spaniens kust 2002, med ett totalt utsläpp på cirka 63 000 ton olja, medförde såväl sanering av en lång kustremsa och sanering av 13 000 kubikmeter olja ur vraket. Kostnaderna beräknas idag ha uppgått till mer än osannolika 25 miljarder kronor.
Marina miljön påverkas
Av utredningen framgår att sannolikheten för snabba och stora utsläpp är små. Korrosionshastigheten och övriga egenskaper i svenska farvatten talar för att utsläpp av olja från äldre vrak sker diffust och långsamt och att vraken i princip är tomma när skrovet kollapsar. Undantag kan dock inte uteslutas. Långsamma läckage påverkar den marina miljön.
Swerea KIMAB fick av Sjöfartsverket i uppdrag att utreda korrosionsprocessen hos vrak i svenska farvatten. Kunskaper inom området korrosion bedömdes som nödvändiga och avgörande för att kunna göra objektiva riskanalyser av vrakens tillstånd. Resultatet har tillförts utredningen och riskvärderande faktorer har arbetats in i en riskmodell. Utredningen fastslår också att den enskilt största riskfaktorn för utsläpp från fartygsvrak är i vilken takt konstruktionen bryts ned av korrosion.
Korrosionsfaktorer, underhållsstatus och konstruktionsdata har avgörande betydelse vid riskbedömning, vilket kräver både utveckling av arbetsmetoder för korrosionskontroll och utökad informationssökning av fartygsdata för fortsatt riskanalys. Swerea KIMAB:s rapport presenteras i sin helhet i utredningen.
I utredningen föreslås nu närmare analys av de vrak som utpekas som de mest påtagliga miljöriskerna, och att regeringen föreslår en koordinator för det fortsatta arbete som nu krävs för att skydda den marina miljön från läckande fartygsvrak.
Bilden:
S/S Skytten. Karterad 2009.
