Riksdagsmän, landshövding, ledande kommunpolitiker, kommunala tjänstemän och ett stort antal skärgårdsboende, drygt 100 personer – alla hade de samlats på Söderköpings Brunn i lördags. Syftet var att diskutera frågan om hur Östgötaskärgården ska se ut 2030 – och hur vägen dit kan te sig. Målet är att få fram en gemensam strategi för skärgårdsutvecklingen.
Arrangören, Skärgårdsrådet Östergötland, hade hoppats på fullt hus på Söderköpings Brunn denna lördag – och så blev det också. I rådet ingår de tre Östgötakommunerna Valdemarsvik, Söderköping och Norrköping – och numera också Västerviks kommun på andra sidan Smålandsgränsen. Kommunförbundet Östsam är också en del av Skärgårdsrådet.
Estradören och journalisten Ulf Holmertz inledde med en alldeles egen vision om hur skärgården ska kunna gestalta sig 20 år framåt i tiden. I hans vision för februari 2032 fanns allt från snabbfärjor, spårbunden trafik på E22 och en breddad Göta Kanal till snabbubåtar som förbinder Östgötakusten med Baltikum…
Ulf Holmertz presentation följdes av en mera jordnära/vattennära presentation av två av de entreprenörer som redan idag gjort avtryck i skärgården: Hasse Johansson som bedriver verksamhet på Gräsmarö och Lina Johansson som tillsammans med sin familj skapat ett litet imperium på Hasselö i Tjusts skärgård.
Gemensamt för de båda entreprenörerna är synen på de hinder och möjligheter som idag styr livet i skärgården. Allt ifrån mer eller mindre omöjliga direktiv från myndigheterna till behovet av skolor och annan kommunal service. Och så förstås det som alla verkar överens om som en grundläggande förutsättning för skärgårdens överlevnad och utveckling: fungerande kommunikationer.
De följande grupparbetena diskuterade frågor som hur boendet i skärgården kan utvecklas, möjligheterna för skärgårdsborna att försörja sig, natur & kultur, turism, postgång, livsmedel, drivmedel, IT… Listan kan göras lång.
Eva Andersson, kommunalråd i Norrköping, avslutade med en förhoppning att seminariet gett ytterligare underlag för den gemensamma målbild, den strategi som behövs för det fortsatta utvecklingsarbetet. Och hon poängterade också vikten av prioritering – allt kan inte genomföras, åtminstone inte samtidigt!
