23 februari, 2010

Sofia Linnéa på nätet

Nu har vedjakten Sofia Linnéa fått en egen hemsida. Hon är en nybyggd rekonstruktion av en klassisk vedjakt, den mest välseglande typen av roslagsjakter.

Text från Sofia Linnéas hemsida:

Kring skiftet mellan 1800- och 1900-tal fanns ca 600 större roslagsjakter — sandkilar, klyvarskutor och vedjakter — på vattnen kring Stockholm. Detta var kulmen på en 700-årig seglation mellan skärgården och huvudstaden. Roslagsjakterna fraktade sand till byggena, ved till kakelugnarna, hö till hästarna och fisk och potatis till hushållen i den växande huvudstaden.

Vedjakten var den största, vackraste och mest välseglande (snabbaste) typen av roslagsjakter i skärgården; perfekt anpassad för fjärdar, grunda vatten och trånga sund. Toppseglet på en smäcker rå 30 meter över vattenytan fångade minsta bris; det gav vedjakten någon knop även i blanka vatten mellan tysta strandskogar.

Och den var lastduglig! Dubbelt upp mot eget tonnage var inga problem. Vägde jakten 35 ton så lastade den alltså 70 ton.

Vedjaktens historia höll på att ta slut 1946. Då avtacklades Sofia av Länna efter 63 år under segel. Hon sattes iland i sundet NO Väringsö. Material som kunde återanvändas plockades bort efterhand. Fortfarande ligger bord och spantrester efter Sofia i marvatten.

Hennes siste skeppare var Werner Grönros. Han höll sig till segel. Grönros vägrade att installera maskin, något som alla hans skepparkollegor gjorde efter hand, med katastrofalt resultat: vibrationerna skakade sönder fartygsskroven. En av Sofias sista seglingar med stor vedlast dokumenterades fotografiskt (på film och i stillbilder) av Nordiska Museet 1941. Albert Eskeröd skrev senare en bok grundad på detta material.

År 1921 sjösattes Greta Linnea av Yxlan (Blidö) med Mörtviken som hemmahamn, men bara tio år senare hade hon gjort sitt som vedjakt. I slutet av 1940-talet fick hon slutligen dela många vedjakters dystra slut. Skrovet bogserades till ett brobygge i Mälaren vid Kvicksund nära Eskilstuna och sänktes för att bli till en av brons stenkistor.

På Sjöhistoriska Museet i Stockholm finns en meterlång modell, byggd år 1931 i skala 1:20 av ingenjören Erik Hansson. Modellen beställdes av museichefen Gerhard Albe, som noterat att rospiggars och ålänningars skutor började bli sällsynta vid Strandvägskajen i Stockholm. Och Karl Johan-slussens ombyggnad några år senare spärrade tillträdet till Kornhamnen och hela Mälaren.

År 1999 utgav Sjöhistoriska museet boken Roslagens sista skutbygge — Greta Linnea, författad av Hans Eklund. Boken ingår som nr 35 museets rapportserie (ISBN 91-85268-74-7).

Titeln är inte riktigt adekvat. Greta Linnea kunde ha blivit den sist byggda vedjakten. Ödet ville dessbättre annorlunda.

www.sofialinnea.se

Kommentarer

Sven Fernqvist 14:05:11 2010-02-23

Segla med den här båten. Det enda jag kan säga är: Du kommer inte att ångra dig.