När en val dör och sjunker till havsbotten blir den föda för ett helt unikt ekosystem. Forskare vid Göteborgs universitet har i havet utanför Strömstad upptäckt nya arter som lever enbart på döda valar. Forskningen visar att havens artmångfald kan vara betydligt större än vi trott.
Trots att döda valar utgör en mycket oförutsägbar födokälla – det är omöjligt att veta när och var en val sjunker ner, dessutom varar födokällan inte för evigt – finns det arter i havet som specialiserat sig på att leva av valkadaver. Det visar forskning vid Göteborgs universitet, som bland annat med hjälp av undervattenskameror studerar ekosystemet kring sjunkna valar.
För djuren i dess närhet erbjuder döda valar en enorm näringsskälla: ett valkadaver motsvarar lika mycket näring som det normalt faller ned till havsbotten från ytan under 2 000 år. Näringen kommer otaliga arter till nytta under nedbrytningen. Först kommer djur som äter upp köttet, till exempel hajar och pirålar, men även när bara skelettet återstår kan det livnära mängder av organismer.
En djurgrupp som är vanlig på valskelett är havsborstmaskar, som är släkt med daggmaskarna. En del havsborstmaskar är så specialiserade på döda valar att de skulle få svårt att leva någon annanstans. Det gäller till exempel havsborstmasken Osedax, som använder sitt rotsystem till att borra sig in i valbenen på jakt efter näring. Andra arter har specialiserat sig på att beta av de tjocka bakteriemattor som snabbt täcker valbenen. I en avhandling från Zoologiska Institutionen, Göteborgs universitet, beskriver forskaren Helena Wiklund hela nio tidigare okända arter av dessa bakteriebetande havsborstmaskar.
Fyra av de nya arterna har hittats på valkadaver som forskarna placerat på 125 meters djup i den nya nationalparken Kosterhavet utanför Strömstad. De andra fem nybeskrivna arterna lever på valben i djuphavet utanför Kaliforniens kust i USA. Med hjälp av molekylära data har havsborstmaskarnas släktskap undersökts. Dessa DNA-analyser visar att det hos maskarna finns flera kryptiska arter, det vill säga arter som till det yttre är identiskt lika men som genetiskt skiljer sig åt lika mycket som utseendemässigt olika arter. Analyserna visar att anpassningen till ett liv på valkadaver har skett på arter från olika utvecklingslinjer, och vid flera tillfällen under evolutionen. Helena Wiklunds forskning visar också att det som antagits vara kosmopolitiska arter (arter som hittas i hav jorden runt) kan vara kryptiska arter, vilket kan få stor betydelse både för vår uppfattning om djurens förmåga att sprida sig och förändra vår uppfattning om hur många arter det finns på vår jord.
