Halterna av dioxiner i ytsediment är förhöjda i stora områden längs den svenska Östersjökusten och i utsjöområdena. Mellan tre och fyra källor står för de flesta föroreningarna. Strömming fångad i södra Bottenhavet har visat sig ha de högsta dioxinhalterna. Där återfinns också stora sedimentområden med förhöjda halter.
– Det tyder på att koncentrationen i fisk kan påverkas av de förorenade sedimenten, säger Kristina Sundqvist, Umeå universitet, som den 29:e maj disputerar på en avhandling om källor för dioxiner.
Hon påpekar också att en jämförelse med andra länders gräns- och riktvärden indikerar att sedimenten vid många av de provtagna platserna kan utgöra en risk för Östersjöns ekosystem. Ett stort problem i Östersjön är att dioxinhalten i fet matfisk, till exempel strömming, är förhöjd och att den inte har minskat sedan mitten av 1980-talet, trots minskade utsläpp från industrier. Varken Sverige eller EU har ännu något gräns- eller riktvärde som definierar vid vilken föroreningshalt som sediment kan utgöra fara för organismer.
Dioxiner utgörs av en stor grupp av ämnen, där sammansättningen i utsläppen varierar från olika källor. På så sätt bildas ett föroreningsmönster som ofta är specifikt för källan, ett kemiskt fingeravtryck. Med hjälp av matematiska metoder, s.k. receptormodellering, har Kristina Sundqvist räknat ut fingeravtryck för potentiella källor och därmed kunnat identifiera verkliga källor som är viktiga i sammanhanget. Hon har utgått från prover av de två översta centimetrarna av sedimenten, tagna i kustnära områden och utsjöområden två mil eller mer från kusten, från Haparanda i norr till Skåne i söder.
– Luftburna föroreningar som kommer från olika typer av förbränningsprocesser och kemisk omvandling av ämnen i atmosfären tycks vara viktigast för relativt rena kustområden och i utsjöområden. I de kustnära områden som hade en förhöjd halt var framför allt två typer av källmönster viktiga – historisk användning av klorfenol för att impregnera virke och ett annat fingeravtryck som med stor sannolikhet kopplas till annan trärelaterad industri, berättar Kristina Sundqvist.
Dioxinförorening som följd av historisk klorblekningen av pappersmassa eller läckage från kloralkaliförorenad mark tycks dock ha obetydlig inverkan på nutida ytsediment förutom på några enstaka provtagningsplatser i Bottenhavet.
Eftersom sediment, framför allt i kustnära områden, kan röras om av till exempel vågor kan studien inte fastslå med säkerhet att all dioxinförorening i ytsediment kommer från nutida utsläpp. Att det finns höga halter av dioxiner från historisk klorfenolanvändning visar att läckage från förorenade markområden nära vatten orsakar lokala eller regionala förhöjningar av föroreningsnivån i sediment. Sanering av klorfenolförorenade jordar pågår också runt om i landet.
Fredagen den 29:e maj försvarar Kristina Sundqvist, Kemiska institutionen, Umeå universitet, sin avhandling med titeln ‘Sources of dioxins and other POPs to the marine environment-Identification and apportionment using pattern analysis and receptor modeling’. Svensk titel: Källor för dioxiner och andra persistenta organiska föroreningar i marin miljö – Identifikation och beräkning av källbidrag med hjälp av mönsteranalys och receptormodellering.
Disputationen äger rum kl. 13.00 i hörsal KB3B1 i KBC-huset, Umeå Universitet.
Fakultetsopponent är professor Miriam Diamond, Department of Geography, Chemical Engineering and Applied Chemistry, University of Toronto, Canada.
Läs hela eller delar av avhandlingen på:
http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:umu:diva-22266
